Aftonbladet – 8 februari 1837, sida 3

mmCA yillt mMCUOSi alt tllrceastala och oa dela siane, utan att behofva af omsorg för så kallad utkomst trängas med den biokiga skara, som , ropar på statens bröd. Detta är lyckligt för -honem, men också kanske för staten, ty det ser -Iknappast ut, som han egde de egenskaper, hvilka utgöra en utmärkt embetsman. Den j korta embetsmannebana, han genomgått (cråsom Theaterdirektör), och hens skaplynne, sådast Idet uppesbarar sig i hans skrifter, förråda hos Ibonom, i det yttre åtminstone, en sorts vekIhet och uadfallenhet, som, antingen den är na lturanlag eller förvärfvad genom, en af emstän I digheterna föranledd bildning för umgängeshfvet, i alla händelser ger föga hopp om en fast och Iskarp administratör eller rådgifvare. Detta tillI hör oss imedlertid icke att närmare undersöka, Idå Hr v. B:s offentliga bana bitills icke vidI rört någonting annat af det offentliga än litte Irära angelägenheter. Haus befatining som TheJaterdirektör var en kort, men törnestirödd basa, en skärseld, deri han dokumenterade lika mycI ken välvilja som föga förmåga i det administrativa; och hans Sekretariat i Svesska Aiademisn, hvilket lofvar att bhfra långvarigare oeh lugnare, är en temligen glömd befattming i en temligen obetydande icrättning, som svårligen kan stiga till något stort anseende, om än hundradetals dukater årligen offrades derpå. Hr v. B. skall hafva haft till och med sina ledsamma, om icke motgångar, åtwinstoae påstötningar inom denna korporation ; men lyckligtvis är den icke lika orolig och gramntyckt, som thsaterpersonslem och thesterpubliken. Imedlertid anse vi verkligen Hr v. B. vara em genska lämplig Sekreterare i Svenska Akademien, åtminstone: :sådan den år ech förmodligen kemmer att för bhfva intill bl:ka döden, nemligen en sam-j ling af dilettanter, något uppspädd med verkii-; ga litteraiörer. Hvarje tid har sin utmärkande och öfvervägande tendens; dilettantismeBs period synes nu blomstra i Sverige och hafva hopp om ännu högre blomstring. Detta bevisar dock ) ingalunda, att den blifver lång. Hr v. B:s litterära verksamhet har varit temhgen stor, men kront med mycket olika framgång. Den första produkt, vi påminna oss af henom, är sorgespelet Erik XIV, kanske min dre kändt än det förtjenar, om än den utmärkande egenskapen derusi skulle, vid närmare profmng, befinnas vara den samma, sem i Studierna, eiler maner. Men detta maner är dock: väl inlärdt, är icke blott och bart, är med ett ord upphofret till ett kenstverk, som ändock stod ensamt 1 sitt slag af svenska litteraturen. Ett naturligt arrangement af händelserna; en! vek, älskvärd idyllisk ande u:gjuten öfver det hela; sanning, om än icke skarp beg änsning i karaktererna — se der de utmärkarde dragen ! i stycket. Det må val vara en fö ebråelse, att man igenkärner ett sträfvande att härma Schiller — medvetet eller omedvetet; — men såm! re mönster kam man företaga sig att kopiera, ech sedan är dit alltid en förtjenst att kunra urskilja, hvilket mönster man med största bopp om framgång bör försöka att eftergöra. Hr v. B. bar icke Schillers djupa blick muti menni-j skohjertat, icke havs oroliga, sceptiska trängtan, att gräfva uti de själens vrår, hvilka för vår! egen sällhet måste förblfva outforskade — (han: bar fällt domen öfver sig sjefi der verschleierte Bild zu Sais); — men Hr v. B. har dock ett! och annat, som påminner om Schiller. Vi; ala visst icke om den härmningen att dela Erik, såsom Don Carlos, i två portioner; vig ala, bland annat, om jagandet efter de miss-j örhållanden, hvari samhallet, umgänget, förvildningen sätta det oförderfvade sinnet — ett; cke rent tragiskt moetif; — vi tala om den! 1. kärande, otragiska slitmingen mellan pligter I ch känslor (ty en äkta tragisk sådan finnes, ! nen kuivad af en högre strid, nemligen med det); vi tala om det sentimentalt epigramnatiska uppdukandet af begrepp och känsor, hvilkas fel visst icke är, att de ickel? ro tänkbara för den tiden, men att de för i ycket hänga vid denna och dess bildningsrad. . Efter Erik XIV kommo, om vi ej bedraga 8 ss, förtattarens Vandringsminnen, det mest; ! aspråksfulla ech minst lyekade af alle hans ar)? eten. De äro, hvad Tyskenr kallar Ziererei, m någonsin Ziererei funnits. Man kan vis14 eligem icke utan orättvisa fråedöma dem, hvad om utmärker allt Hr v. B:s författarskap: bee antskap med minga saker, stil, nätthet, till ch med lätthet; men alltsammans utgör en o-ir7a ndlig och något ledsam ringdans omkring ettjal — sit venia verbo — sjukligt jag, som ko-jol j I Å ( l j MN. mm PA 0 vmmam wa el d