Aftonbladet – 7 februari 1837, sida 3

huru de hissat och sjungit för en närvarande Jubelmagister. Berättaren säger sig härvid icke kunna undgå att anmärka, det han aldrig sett unga karlar uppföra sig med mera skicklighet, än de studerande gjorde både vid middagen och hela dagen. Alla arrangemeuter tycktes vara ställda under deras inseende, och utfördes breundransvärdt väl. Han anmärkte äfven, att de öfverhufvud tycktes vara mycket äldre än vid de Amerikanska universiteterna, då af degraderade ingen var under 20, men flere öfver 25 år. En sak, säger han, förundrade mig högligen, och smärtade mig icke mindre, nemligen att se , både vid den allmänna frukosten och vid middagen, nästan huru hvar och en af gästerna började med att tömma ett vinglas af en hkör, sem der kallas bränvin, men som icke är annat än schiskey, gjordt af råg och potates. Den sista vexten är det som mest brukas i Sverige till bränvinets tillverkniog. Huru onaturligt, af den bästa af Guds gåfver sålunda förvandlad till ett förstörande gift, och huru smärtande att se ynglingar, annars de mest anständiga och bildade, svälja flere glas sådant på en dag, ja, som man sade mig, ofta tre glas om dagen , hela året igenom! Korrespondenten slutar med en ganska ampel och vacker kompliment åt Förenta Staternas härvarande Minister, M:r Hughes, såväl för dess uppmärksamhet mot Nordamerikanarne som för det allmänna vitsord berättaren under sin vistelse i Stockholm erhållit från alla kanter om Hr Hughesgs förträffliga egenskaper såsom representant för sitt land. Han förundrar sig derföre öfver, att Regeringen icke efter en tjuguårig tjenst ännu består Hr Hughes underhåll såsom Minister, så mycket mer, som unienen aldrig kunde få någon skickligare man att representera den, äfven i London eller Paris, till något af hvilka ställen man :derföre anser stt Hr H. borde förflyttas. Denne korrespondent lärer vara den Mr Baird, som besökte Sverige sistlidne sommar. Redaktionen af Commercial Advertiser rekommendersr hans berättelse i synnerhet på den grund, att hans resa gått ur den vanliga stråkvägen af de Europeiske resande, hvilkas namn är legio. För de fleste Amerikaner, säger den, äro Sverige och Dammark alldeles terra incognile. Hvilken af oss har vält. ex. någonsin hört annat in namnet på staden Upsala, hvarom vår korrespondent i dag lemnrar en så intreszant berättelse?