Aftonbladet – 4 februari 1837, sida 1

a I förslaget, som har afsecpde på bändelserre Strasburg. Jag gör det endast för att förekom ma, att ej oriktiga slutsatser måtte dragas frå Karrmarens tystnad öfver denna punkt. I et konstitutionellt samhälle finnes, enligt min öf. vertygelse, ing enting värre och farligare, än di de särskilta statsmakternes attributioner förvexlas, och ingrepp sker af den ena i den andras uteslutande rättigheter. Jag kan aldrig gilla någon usurpation af hvad slag som helst, till och med ej en sådan, som man söker rättfärdiga genom föregifvande af ett godt ändsmål. Jag vet af erfarenheten, att de förderfligaste händelser följt af de vackraste förevändningar, och , Jatt ett enstaka missbruk, i fall det får passera utan anmärkning, blott alltför lätt ger anledning att bilda en alimän regel, till förmån för hvad som i sig sjelf år orättrådigt. En sådan vänd-jning synas sakerne hos oss vilja taga i afseende på brottmåls-justisen. En lagstridighet (HertigJinnars af Berry frigifoing) har fått passera, .Joch redan se vi huru man ur densamma söker I bilda en allmän regel, hvilken, i fall vi lemnade det oanmärkt, skulle försäkra hvarje högförnäm rebell om strafflöshet, ech blott lamna vanliga dödliga i rättvisans händer. Detta får ej ske; fett sådant undantag, tll förmån för de kungliga Iracerna, få vi ej tåla. Jag för min del hyser stor vördnad, en aktning utan gränser för den som regerar; jag drifver aktningen ganska långt för hvarje thronföljars; men jag vet rätt väl, att det blott är den förre, som är inviolabel, då deremot alla de andra af kunglig race, stode de thronen än så nära, äro underkastade domstolarne och lagarne. Redan Bossuet sade åt sin lärjunge Dauphin, för : göra honom rätt begripligt afståndet mellan We I om I dd LJ TR att honom och Kenungen : Min nådig Herre! afståndet emellan Konungen och eder är ofsntligt; det ligger ett helt konungarike er emellan.? Huru skall det väl gå, om vi, då pretendenter af alla sorter och färger spekulera! på vår throm oeh påstå sig hafva rättighet till densamma, låta den sats uppkomma och vinna burskap, ait det streff, som väåatar dem, i fall de våga angripa vår Konung, vår dynssti, vårt fäderneslands lugn och våra institutiouer, kommer att bestå deri att de, allt efter daras olika rang, blifva skickade från Frankrike på en korvett, en fregatt, eller väl till ech med på ett linieskepp? (Löje.) Lika otillbörligt är det, om man af ett dylikt förfaringssätt vill göra, väl icke något privilegium för de brottslige, men en emanation af den kungliga benådningsrätten. Jag har redan förut, vid dera tillfsllen, baft äran utveckla för Kammaren skillaaden emelian a benådning ech en amnesti. En benådning — och en sådan tillkommer blott Konungen — kan endast komma i fråga efter afkunnad dom, då deremot en amnesti, antingen den omfattar hela klasser af individer eller förbrytelser, eller inskränker sig till ettdera, går domaremaktens funktioner i förväg, och kan i lagens ögon göra hvad som skett, till ogjordt. Derföre kanl också en amnesti icke utgå ensamt från raeringen; den erfordrar stiftande af en lag, samverkan af statsmakterne. När mean gårj. ut från denna synpunkt, kan man icke tänka sig någonting mera tadelvärdi, än att Ludvig Bonaparte, genom polisens åtgärd, blifvit ryckt ur rättvisans händer, hvarigenom denna blifvit hindrad ifrån att uppfylla sin pligt. Sedan domstolen i GCelmar redsn inkaminerat processen emot honom, så att alla autoriteter i hela Frankrike voro förbundna att räcka denna domstol hjelpsam hand, och efierkomma dess anordniogar, blef han domstolen undanoryckt, genom en befallning från regeringen, hvilken befallning dock, karakteristikt nog, icke var underteknad at justitiemimstern, utan al inrikesoch krigsministrarne. Det fagnar rnig, att åtminstone justitiedepartementet icke haft någonting att skaffa med en sådan procedur. som denna; man synes under 24 timmars tid hafva kastat en slöja öfver justitia, på det hon icke skulle se huru tvenne andra makter, polisen och den väpnade styrkan, gjorde ingrepp i hennes rättigheter. — Jag upprepar än ea gång, att jag, i hvad som skett, icke ser någonting annat än en fånges befriande genom våld. Och om man då vill göra detta förfarande till en handling af hög regeringspolitik, undsrlägga densamma en politisk grund, så yrkar jag åtminstone, att man måtte öppet förklara dsatta, och förbinda sig, att icke från de båda ingrepp i rättvisans gång, dem jag tadlat, abstrahera någon allmän regel, att icke i em framtid missbruka dem, för at rättfärdiga ett tredje ingrepp af lika beskaffenhet. Tag vill icke undavesla am an malticek Ave m—0 ma -(NP — AMA -—r— i VV ER RR AA OM, —-—Am mm MM (AA -— ft re göe mm