Aftonbladet – 1 februari 1837, sida 1

väg, och begärde af oss ytterligare kooperation, så borde ex sådan lemnas, oaktadt revolutionen i La Granja. Men man var af annan tanka; man ville icke lemna det revolutionära Spanien något bistånd, och således sågo vi oss nödsakade att redlägga våra portföljer. Det är klart, att kronan hade sin rätt oförkränkt, att icke ingå på våra åsigter; men lika litet kan -I man bestrida vår rättighet att afträda från våra -Jembeter, då vi icke kunde genoradrifva våra ES OO FF åsigter; det var vår pligt. Sedermera har det lyckats Spanska regeringen, att så der temligen försvara sig sjelf. Hon har, såsom jag förutsett och sagt att hon skulle göra, hållit sig fri Ifrån excesser (Quesadas mord och andra isolerade facta kuana icke sättas på hennes räkning, utan raåste tillskrifvas händelsernes makt), hon har slutit sig till vårt konstitutionellt moInarkiska system, genom antagande af två-kamI mar-systemet och det absoluta veto; med ett ord — Spanska regeringen har icke företagit pågonting, som skulle hafva tvungit oss att ångra, i fall vi lemnat henne något bistånd, hvilket vi dock icke gjort. Genom Bilbaos nyligen inträffade undsättning synes Spanska regeringen nästan vara räddad. Men, märken väl, att denna Bilbaes räddning, hvilken äfven för Frankrike var af så stor vigt, var frukten af en kooperation, en kooperation af några Engelska artillerister. Efter denna resumå affacta, uppställde talaren följande trenne frågor: 1) Ar Frankrike förpligtadt att bistå Spanska regeringen? 2) Frikallas det genom en påstådd omöjlighet, från uppfyllandet af denna förbindelse? 3) Ar det öfverensstämmande med Frankrikes interesse, att intervenera? Vår förbindelse att bistå Spanien — fortfor Hr Thiers — kan alldeles icke förmekas; den är grundad i Quadrupelalliansen. I denna traktat utlofva vi bistånd; vi måste hålla vårt löfte, eller ock göra vi oss skyldiga till ett ovärdigt gäckeri. Må raan ej komma och säga, att vi blett haft för afsigt att lemnaett moraliskt bistånd. Jag förstår ganska väl, att redan löftet em hjelp, i fall nöden så skulle fordra, kam kallas ett moraliskt bistånd. Mea om nu nöden inträffar, och man icke hjelpor den man lofrat bjelpa, så sätter man honom i en särmro belägenhet, än dem hvari han skulle hafva befonnit sig, om ej något löfio varit gifvet. Ett ouppfyldt, ett brutet löfte ger tvärtom det parti ett moraliskt understöd, emot hvilket biståndet varit lefvadt; oeh i denna mening — jag uttalar det med ledsnad — har srontalet gifvit ett moraliskt understöd åt Carlismens sak. (Långvarig rörelse.) Carlisterne veta nu, att fransyska regeringen för intet pris vill uppträda emot dem; ech detta medvetande gör idem starkare, än de nånsin varit förut. — I Talaren sökte nu att, i afseeude på den andra frågan i ordningen, ådagalägga, att em intervenItiom, bestående i en inmarche i Spanien och landets besättande till. Ebrefloden, skulle hafva I medfört de lyckligaste följder, och att den stora Å majoriteten af Spaniorer skulle hafva helsat Fransmännen såsom befriare. Slutligen kom han till I besvarandet af dem tredje frågan, huruvida det å lger dat undan na varit och ägnu är Frankrikes fördel, att intervenora i Spanien? Ja, utropade han — det är vårt interesse, så väl under förutsättring att Don Carlos kunde sogra i fall vi icke intervenerade, som att Drottningen kunde göra det. Jag vet väl, att det gifves personer, som tro att det just ej låge någon särdeles olycka deri, om Don Carlos komme till Madrid och kunde bibehålla sig der; man kunde äfven med honom uppgöra sina affärer. (Hr Thiers yttrade de med en betydelsefull blick på Hr Guizot; dehne såg förlägen ut, och man skrattade.) Jag vill icke påtvinga dem, som tänka sålunda, mina åsigter; men efter mitt sätt att se, skulle det vara en ohjelplig olycka, i fall Don Carlos komme till väldet i Spanien. I fredstid skulle vi se vår honom; ty man måste alltid q tänka på kommande krig, på dem. Förde vi blott ett kunde Don Carlos kasta mot oss en pretendent N Bordeaux, Marseille eller Toulouse. Denna fara är tydlig. — Eller tron J väl att Don Carlos icke skulle våga att företaga någonting sådant, att han skulle frukta för oss? I sanning, han skulle vara en helt egen menniska, i fall han, en gång kommen till Madrid, hyste fruktan för oss, då han under sitt tvååriga vistande vid vår gräns lärt känna oss såsom så medgörliga ! I fall deremot Drottningen segrar utan vårt bistånd, så skall man i Spanien alltid bibehålla misstroende mot oss; man skall säga att vår krig vid Rhen, ) Regering önskat Don Carlos triumf; man sär ne vär TEMETan was VT