Aftonbladet – 1 februari 1837, sida 1

kom slutligen ned till Quadrupelalliansen, hvilken, såsom bekant är, afslöts i en tidpunkt, då de båda pretendenterne Don Carlos och Den Miguel stodo i Portugal, och wid deras sida Bourmont. Fransyska regeringen såg då i Spanska och Portugisiska pretendenternes sak Fransyska legitimitdtens anspråk tillika representerade, och så väl detta skäl, som önskan att allt mer och mer sluta sig till England, samt att se ett med Frankrikes analogt styrelsssystem slå rot i Spanien, hade föranledt regeringen att afsluta berörde traktat. Det närmast liggande ändamålet blef snart uppnådt, genom de båda pretendenternes fördrifvande från Portugal. Men då Don Carlos året derpå uppträdde i Biscaya, uppstod frågan huruvida traktaten ännu ägde bestånd? Denna fråga besvarades med ja, och de bekanta additionella artiklarne afslutades. Efter några ytterligare historiska utvecklingar, yttrade sig Hr Thiers på följande sätt: Arr Martinez de la Rosa och Toreno önskaide, efter hvarandra, att vi måtte intervenera, och äfven England biträdde denna önskan; det var blott oppositionen i Spanska Kammaren, som icke alls ville veta af intervention. Men just samma skäl, som gjorde att denna opposition i sträfvade emot intervemtion, förmådde mig att förklara mig för densamma. Detta inträffade annu under den ministere, i hvilken jag deltog gemensamt med tlere af de nuvarande kabinettsledamöterne. Då jag nemligen utgick ifrån Jen principen, att vi för intet pris borde tillåta j Carlisaen att segra i Spanien, så trängde sig naturligtvis den öfvertygelsen på mig, att i fall) vi lemnade de konstitutionelle i Spanien åt sig sjelfve, så skulle de blott genom utveckling af: jen såkallad revolutionär kraft förmå att besegra Carlismen. Spanska oppositienen önskade detta; derföre ville den ej veta af någon intervention; jag, som ansåg en långsam utveckling enlig med i Spaniens interesse, och ännu hyser samma tanika, ville förekomma de revolutionära kraftyttringarne, och derföra var jog för en intervenition. Mea Jag var då dena esada i kabinettet, som bastämdt yrkade derpå, ehuru iexe alla I ministrarna då vore så bestämdt omot doctor ma, som de äro au. Hr Duochatd talade i I jserligon afgjordt omot intervention, men Hr j Guizot sado mig då, att lika rsånga skäl kunde j anföras emot som för intervention, så att man jefter behag kunde bestämma sig för eller emot en sådan åtgärd. För närvarande är hon, s3åsom J veten, af annan tanka. (Skratt.) Då vi nu icke kunde blifva ense, och jag icke genom mitt utträde ur kabinettet (detta var 1835) ville förnya det miner interregnum, som nyss förut (om hösten M834) ägt rum, så kom en l transaktion till stånd, i kraft hvaraf fräömlingslegionen skickades till Spanien. — Sedan Hr Thiers ytterligare berattat, hurusom ett nytt slags (intervention blifvit föreslagen af Spamien och England, bvilken dock hvarken skulle kallas interveation eller kooperatien, utan tränsdeliImitation (gränseöfverskridande), kom ban tili perioden för kabineust af d. 22 Februsri, i j hvilket han varit prondent. I Mars 1836 — sade han — gjordes ytterligare förslag af England i detta hänseende. Hr Passy och jag vo10 för bifall till Englands förslag; men då de andre ministrarne icke ville gå in derpå, så uppdrogs åt mig att redigera em depesch, i hvilken förekom uttrycken: de oberäkneliga följder , som skulle uppkomma af en sådan åtgärd, afhålla oss derifrån. Dessa uuryck i hafva nu blifvit inväfda i trontalet, förmedhgen för att vara litet elak mot mig, liksom mare nu äfvenledes prisar mig för nämnde depeseh, för att få framställa mig såsom inkonseqvent. Jag kan imedlertid icke visa mig tacksam för denna godhet, emedan man ganska väl vet, att jag upp: saite ifrågavarande depesch emot min vilja, och blott emedan jag var öfverröstad. Några månader derefter kum man öfveress om, att ytterligare förstärka främlingslegionen, och min tanka var, att omkring 30,000 Fransmän, Engelsmän och Portugiser väl ieke genast skulle kunna göra slut i saken, men dock bringa prejtendenten så i trängsel, att Damokles-svärdet ic(ke längre oupphörligt hängde öfver regeringens i Madrid hufvud. Redan var desna kooperation, hvilken nu så starkt tadlas, beslutad, och ingenting annat återstod än utnämnandet af en jöfverbefälhafvare. Jag föreslog dertill general IBugeaud; man? (Konungen) proponerade en annan. Nu inträffade händelserna i La Granja. Bland 8 kabinettsledamöter voro 7 (alla med undanias af Hr Montelivet) af den tanka att i