Aftonbladet – 4 januari 1837, sida 2

af sin hustrus porträtt, som han ser 1 sitt rum. Men nu vakna på en gång hans minnen, och han, som glömt att skrifva hem på 20 år, fordrar deremot en så mycket trognare hågkomst hos andra. Han förtryter ganska allvarsamt, att hans hustru kunnat till den graden glömma honom på den korta tiden af 20 år, att hon ingått ett nytt äktenskap, och att hon ej framför det prosaiska lifvet med mat och dryck hvar deg, föredrog det poetiskt upphöjda, att tänka på sin Fredrik och svälta. Han beslutar derföre, att börja en rättegång och låta lagen afgöra bans eller Thomass anspråk. Den hederlige Thomas får likval lyckhgtvis i tid kunskap härom, och söker afstyra den tillämnade rä:tegången. Han sjelf vill göra sig till ett offer. Han vill resa bort, för att aldrig återkomma, och lemna all sin egendom åt Fredrik, af hvilken han endast begär, att han måtte gifva sig ut för sin tvillingbror, Jakob, och vara en beskyddare för de efterlemnade värnlösa. Detta ädelmod åstadkommer en ny förändring hos Fredrik. Han vill icke vara sämre än någon annan, och som en ädelmodsfeber, en sällsynt moralisk influensa, grasserar i huset, smittas äfven han deraf, och förklarar — att han är Jakob, således svågern i stället för mannen. Nu står glädjen upp i taket, och den stiger till och med öfver sjelfva takåsen, när denne Fredrik— Jakob — ett amfibium mellan man och svåger — åtar sig den betryckta kärlekens försvar och skaffar de båda älskande den lyckan, att bli man och hustru. Härmed skulle hvar och en tycka, att pjesen rimligen kunde vara slut; men så tyckte ej författaren. Det gick konom, som den enfaldige katolska presten, åt hwvilken dess talangfulle bror, juristen, skrifvit en ganska vältalig passionspredikan, som afbandlade frälsarens död och slutades med orden: och han dog! Det ta syntes den andelige allt för tvärt, hvarföre han af egen fatabur tillade: Nå, så må Gud vara hans fattiga själ nådig! Så äfven med närvarande pjes. Den hederlige Thomas hade bjudit främmande till förlofningen, och han kan icke låta dem gå sin väg otrakterade. Bordet frambäres derföre, den käre PseudoJakob placeras emellan sin verkliga hustru och dotter, och trakteringen börjar med punsch och uppläsningen af en rapport i Postoch Inrikes Tid ningen, der det talas om Fredrik Gabrielssens bragd, då han genom sin rådighet räddat Svenska flottan, som hotades af en brännare. — Nu springer sjömannen upp och berättar denna historia med alt möjlig utförlighet, hvarvid han ständigt nämner sig i första personen. Alla betrakta honom med förvåning; men han förklarar sina ordalag som en effekt af punschen, och att han blott var med sin bror Fredrik, hvilken i sjelfva verket utförde bedriften. Han begär att få håmta sig litet, och alla ha den artigheten, att stiga upp från bordet och lemna rummet. Endast hans dotter qvarstannar. Horn her märkt oråd, och säger den föregifne far brodern, att han verkligen är hennes far. Hur skulle han kunna motstå sin dotter nu mer än i början af pjesen, då hon förmådde honom starna qvar, ehuru mycket han längtade hem? Han bekänner det lilla bedrägeri han öfvat, men ålägger henne tystnad för hennes mors skull. Detta lofvar hon, men nödvändigheten att tics förekommer henne så tung, att hon dånar. Sjömanzen finrver nu, att han ej längre kan qvarstanna, utan att förråda sig, hvarföre han tai det partiet, att skynda bort medan flickan lig: ger i vanmagt. Hon vaknar härur; modren oct stjuffadern komma in vid hennes rop: ban ä borta. På tillfrågan: hvem? sansar hon si likväl och svarar: Konstapeln hvarvid ell skynda ut och ridån faller. Sällan har ett klent stycke haft ett snöpligar slut, än detta, der, som man ser, andra akten sednare hälft är ett fullkomligt hors doeuwvre Publiken, som icke resonnerar mycket om sin känslor, var verkeligen på vägen, att bli lite bjertnjupen af det ofantliga, ur alla hål och yrår framtittande ädelmodet, hvaraf pj sen öf verflödar; i synnerhet fann sig dess estetisk. känsla särdeles upplifvad af den unga flickan l berättelse om sitt missöde , då hon fruktade a: gå miste om sin älskare, att hon tillbragt e sömnlös natt, och ändå icke fått någon Petter. Detta sinnrika infall förvärfvade stycket siit en da, åtminstone sitt fullständigaste, spplaudisse ment, och det skulle således möjligtvis äfve kunnat göra rågot intryck på issa lättrörd känsloorganer, om icke slutet förderfvat alltsam Imans. Vi tillstyrka således, att nästa gång slu lta med förlofningen, och att gästerna trakters lhalam ridån. Vi hoppas, att det icke ska OO OSS