Aftonbladet – 2 januari 1837, sida 1

loch att bemäktiga sig de framför porten El ; Rabah belägna kyrkogårdar och Marabuts, sam att blockera sjelfva porten. Ögonskenligen va denna punkt den enda, som kunde angripas men det var icke möjligt att ditskaffa tillräck ligt artilleri, emedan kanonerne redan på Man sura höglandet sjönko ned i smutsen ända til bjulmafvern. Endast 2:ne åttapundingar kund öfverste Tournemine låta rigta emet nåmnde port. I detta ögozblick började fiendtligheterpe från Konstantise. Tvenne kanonskott och upphissande af en röd flagga på hufvudbatterie gåfvo sigralen dertill. Achmet Bey hade icke vågat att sjelf stanna qvar i Korstantine, utar anförtrott dess försvar åt Ben-Haissa, och dessutom låvit omkring 1200 Turkar och Kabylei inrycka i staden, emedan han icke litade på mvånarne. Vårt avantgarde hade emellertid passerat OredRamel, och bemägtigade sig höjderne på andra sidan. fastän desamma envist försvarades af en mängd Kzbyler, sem efterhand utkommo ur staden. Vårt avantgarde uppställde sig under Arabernes kanoner, och jag lät mitt artilleri hela dagen d. 22 Nov. spela mot porien El-Kantaca. Derjenite måste vårt avantgarde uthärda an häftig strid med Araberne, till hvilka Turkiskt infavteri slutit sig. Detta infanteri hade utryckt från en snnan port, hvilken vi icke kunde bloekerz, emedan vi numera blott hade 3000 man under vapen. Emellertid skickade jag, på mi litär-intendentens förslag, mulåsnor till det efterblifea bagaget, för att på deras rygg Jåta transportera till oss hvad som fanns i vagnarne, då jag emottog den obehagliga tidningen, att det 62 regementet, som blifvit qvarlemnadt till bagagets försvar, plundrat matvaorna och sönderslsgit brånvinsfastageroe, i den förmodan, att det ej skulle vara möjligt att transportera dera vidare. Alla regementschefens uppmaningar att afstå från detta förebzefvande, hade vant fruktlösa. På detia sätt sågo vi oss berötvade största delen af våra förråder. Derjemte fortfor kölden med ihållande snöglopp. Under så beskåffade omständigheter måste. jag försöka, att så fort som möjligt bemägtiga mig staden, eller i fall det misslyckades, genast föra armeen tillbaka. Yture porten var inskjuten, och om det lyckades geri-korpsen att äfvenled-s spränga den ipre, så kunde man hoppas att intränga i staden. Jag vidtog således erforderliga anstalter. Först kl. 7 om aftonen den 22 mträffade genikorpsen, som måst stanna efter med en del at sina vaguar. Genast gaf jag öfverste Lemercier befallning att ännu samma afton rekegnoscera porten El-Kantara, att spränga hvad som fanns qvar af densamma, samt att bana väg för 5 å 6 elitekompanier, dem jag tog ur 63 och 59 regementerne, och ställde under befäl af min adutart, kommendanten Ranc (ledamot af Deputeradekamaren). Geni-korpsen var, tyvärr, genom 36 timmars plöjande i smutsen, så utmatad, att den biott långsamt kunde verkställa mina befallningar. Först emot morgonen d. 23 blef porten rekogz:oscerad, och nu förklarades, att hela den dagen behöfdes till förberedelser för den anbefsllda operationen. Under det arilleriet d. 23 fortfor att beskjuta staden, blef vårt avantgarde häfugt angripet. Det afslog emellertid fiendens anfall, och våra ryttare ned;äblade en sior del af det Turkiska infanteriet. Esquadronschefen Torigny utmärkte sig såsom anförare för denna kavaller-attack, äfvensom vid lla andra tillfällen, på det berömligaste sätt. Emellertid blef äfven min hufvudkorps på högandet Mansu:a angripen af fienden. General Iretzel tillbakaslog likväl detta anfall med 59 regementet. För att nu dela de belagrades uppnärksamhet, anvbefallte jag, för natten emellan d. 23 och 24, tvenne liktidiga anfall. Det ena, emot porten ElKapntara, skuile ledas af öfverste Lemercier ; det andra, emot Kudiat-Ati, skulle . utföras af avantgardet. Vid nattens inbrott uppställde geberal Tretzel sjelf elite-kompanierne af 59 och 63 regementerna, hvilka skulle understödja öfverste Lemercier, och då öfversten nu lät sit materiel och sitt manskap ramrycka, började garnisonen en väl underhållen eld. Då tramryckte hastigt, i följd af en genom misstag gilven ordre, vårt frikompani från Bugia, och bragte derigenom oordbing i sappoörernis påbegynta arheten. Många af vårt folk blefvo urstårdssua att längre strida; de som buro stormstegarne, blefvo dödade ller blesserade. Kapten Ruy fick ett ben krossadt; general Tietzel, som alltid höll sig främst elåen, för att uppmuntra trupperne, fick ett skott i balsen. Öfverste :Lemercier lät säga