Aftonbladet – 2 januari 1837, sida 1

I kaptenan vid genikorpsen Grand. ÖtverstelöjiInabt Duvivier och lojtoant Bertrand utmärkte Isg serdeles vid denna attack; den sednare är blesserad. Då nu dessa försök, hvilka vi vore skyldige vår ära ingan vi kunde draga oss tillbaka, hade misslyckats, så begsgnade jag resten Jaf natten, för att bereda allt till återtåget. Avantgardet erhöll befalluing att lemna sin post, att innan daggryringen draga sig tillbaka öfver OvedRamel, och att rycka in i den ställning; jag hittills ockuperat. Dessa befallningar verkställdes noggrannt, och armeen uppbröt med allt artilleriet och bagaget, för att börja återiåget. Första dagsmarchen, som bragte oss tillbaka till Som, var ganska besvärbg, emedan vi, i synnerhet arriergardet, oupphörligt hade; att uthärda anfall af hela Konstantines: garnison och en märgd Arabiska ryttare. Men det 63 Tregementet, kommendasten Chargarriers lätta troeppar och de Afrikarske jägarne höllo fienden städse i tygeln, och dödsde för honom mycket folk. Kommendasten Changarnier lät. sina trupper midt under fiendens anfall bilda en fyrkant; och under utrop at: lefve konungen! gifva en salfva, som betäckte alla flankerne md döda fievder: Den 25 anlände vi till Oved-Talaa, alltid med framgång tillbakavisande Arabernes fortsatta anfall. Den 26 tillbragte vi patten i Sidi-Tamtam, och sågo med tillfredsstallelse, :att antelet af förföljande fiender ansenligt minskades. Då vi: andra morgonen voro i begrepp att fertsättz vår marche, kastade sig Åraberne, såsom vanligt, på arriergardet, i hopp att kunna åtkemma något bys te, och att taga från oss några blesserade; men de Abhikanske jägarne drefvo dem tillbaka genom ett lysande kavallerianfall.. Omsider upphörde Araberne den 27 att förfölja oss, sedan vi tillkämpat oss passsgen af höjderna vid Razel Akba. Här lede Ksbylerne en kännbar förlust genom våra Spahis. Den 28 ånkömmo vi i god tid till Guelma, sedan vi återigen tillbakaslsgit ett amfall af Kzbylerne. : I Guelma qvarlemnade jag de sjuke, emedan de lättare kunna der återställas till helsan, än i Bona, och träffade, nödiga avstalter att af denna plats göra en stark militärpositiop. Det är en stor tröst for mig, att jag kan lemna ett välförtjert vitsord åt våra unga soldaters mod, tålamod och resignatien. Under alla de lidanden, moödor och faror, för hvilka de voro utsatta, Iörde mön icke ett enda ljud af klagen, och ingen visade sig modfälld. — Härefter foljer en uppgift på de officerare, som mest utmärkt sig, äfven som löfte att framdeles insända listor på döda och blesserade. De enskilda underräitelser, som ankommit från armeen , uppgifva de:s totalförlust under expeditionen till 3000 man och 27 officerare, hvilka dels omkommit af köld och sjukdomar, dels fallit för fiendens svärd. De till Bona återkomne trupperne skola befinna sig i en högst bedroflig belägenhet. Befälhafvaren för kavalleriet, general Rigvy, som är personlig fiende till marskalk Clauzel, sökte att uppvigla trupperre mot honem, då han såg att Araberne öfver flyglade armåen ; men hans förehafvande misslyckades, och han måste lemna sitt befäl. Han komrnmer att ställas för krigsrätt. Ministeren håller sessioner. långt in på nätterna, och alla dess funderingar skola rnu gå ut på, att med görligaste första söka reparera motgåvgarna 1 Afrika. — Till Port-Vendre och andra hamnar hafva ordres afgått, att hålla allt i beredskap till truppars inskeppande, och bland garnisonea i Paris hafva uppmaningar blifvit kringspridde, att bilda korpser af frivillige för ett nytt faluågi Afrika. I stället for 10 frivillige per kompsaniy som krigsministern: önskade, skola öfverhufvud 60 man inom hvarje kompani hafva anmält sS!g General Damrmont lärer skola till en början efterträda marskalk Clauzel i befälet i Afrika. Hertigen af Nemours hade återkommit till Toulon, der han höll karantin. Hertigen sf Orleans hade redan den 15 lemnat Brissel. t Spanien. , Cortes hefva ändiligen antagit de första artiklarne i den af ministören föreslagna: lagen: om utomordentliga åtgärder till lugnets upprätthållande. I stället för den termin af 30 dagar, inom hvilken, enhgt förslaget, en sådan rättegång borde vara slutad, bestärades 14 dagar. Om icke detta resultat vunaits, utan lagen blif