Aftonbladet – 20 december 1836, sida 2

PE: mot 7 GE SR MRNA JA Ten SPA: ooo bestämda anvgifvelser, finner han alltid ett tiotal stater, mot hvilka hvarje af dessa 11 förbrytelser äro begångne, och hvarigenom alltså 110 särskilda svaropumkter skulle uppkomma. Då det vidare beror på aktor att till hvarje af dessa lämpa förbrytelser smädlig, förgriplig eller till osämja syftande, har han :beredt sig det ansenliga svängrummet af icke mindre än 330 särskilda förbrytelser, af hvilka då en är vederlagd, en annan alltid återstår. Emedlertid, och för att å min sida icke lemna något medel till försvar obegaguadt, vill jag upptaga och besvara aktors påstående, så vidt som det är möjligt. Jag vill således ett ögonblick. förutsätta det för min sak minst: fördelaktiga fallet, att artikeln hade varit Redaktio! nens egen, och tror mig ändock, med genomgående af det åberopade lagrummet, mening för mening kunna visa, att ingen enda: af de föreEt detsamma innehåller, skulle, äfven i sådant fall, hafva blifvit öfverträdd. 3 6. 9 mom. talar nemligen först om smädliga, förgripliga, eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer: eller stater, med hvilka riket är i fredligt förhållande. Den åtalade öfversättniogem. handlar helt och hållet om de Italienska folken, :den Italienska nationen, de Italienska staterna. Hvad yttras då om sjelfva folken och nationen? Intet annat än beröm, emedan det säges, att Italien hvarken saknar mod, dygder, talanger eller sublima uppoffringar. En annan ; punkt, hvarvid Aktor trett sig kurna finna ett föremål, lyder sålunda: Osterrike, beherrskare. öfver det Lombardiskt-Venetianska :konungaiket, är, som hvar ech en vet, en af dessa stater, hvilka Machiavel kallar blandade, emedan de äro sammaänsatta af ärfiliga. och sedermera tillkomna länder. Dess välde är oroligt och våldsamt, ty en ny furste är altid tvungen att:förtrycka sipa nya undersåtare, antingen derigenom, att han öfverhopar dem med soldater, eller att han pålägger dem tusemde andra lidanden, som ett nytt besittningstagarde alltid medför. Omdömet, att Österrikes välde i Italien är eroligt och våldsamt; bar här i synnerhet blifvit rubriceradt såsom em gifven förbrytelse met det I 9:de momentet, äfvensom uttrycket: tusende lidanden, till hvilka sistnämnde ord, Aktor troligen för att komplettera. hvad han arsåg menas dermed, sjelf behagat foga erdet oförskylda. Huru förhåller det sig då i verkligheten med dessa uttryck? De äro ett allmänt raisonnement, angåernde det politiskt nödvändiga förhållandet i en blandad stat. Ett omdöme om en främmande makt måste dock, såsom förut är nämndt, för att kunna blifva smädligt, hänföra sig till bestämd tid, person eller handling. Här framträder deremot raisonnementet egentligen såsom en från den historiska , erfarenbeten härledd bekräftelse på en sats af Machiavelli, en af de mest godkända politiska författare något tidehvarf haft att uppvisa. Och just denne författares med citationer angifoa yttrande, hvartill namnet dessutom under citationen finnes utsatt, har Aktor den naiveteten att anmärka såsom en del af min förbrytelse, sedan ham sjelf ökat anklagelsen med bifogande af epithetet oförskylda, som icke finnes i citationen. Har då Aktor aldrig hört talas om, att en författare med namnet Machiavel funnits? Eller hafve vi ändthgen humnit så långt i civilssatien och yttranderätt i Sverge, att det icke mera ens är tillåtet atti en artikel om Italien öfversätta hvad en Italiensk auktor yttrade för trehundrade år sedan? Eller äro måhända slutsatsen och uppI gifterna oriktiga, så att det Österrikiska väldet i Italien under de sednare tiderna kanske hvarken varit oreligt eller våldsamt? Hafva icke en mängd arresteringar för s. k. politiska förbrytelser ständigt måst vidtagas för lugnets bibehållande? Herr Aktor, som fästat sig så nära vid ordet våldsamhet, synes icke känna något om dessa grader af carcere duro och carcere durissimo, som den Österrikiska makten annars användt emet så mången af Italiens söner; — ingenting om Spielberg eller Venedigs fängelser, icke om Maroncell och Silvio Pellieo, desse ädlingar, hvilka uti åratal försmäktade i bojor för politiska förbrytelser och hvilkas, af religiös resignation utmärkta skildringar af deras lidanden jemväk till en del finnas utgif