Aftonbladet – 20 december 1836, sida 2

de ordställning: att hvad Piemontesarne angår, så har 1820 års insurrektion visat, att det ej är omöjligt att uppresa dem emct despotismen: Förut heter det likväl, hvad som : redan i och för sig sjelft borde vara nog att bevisa syftmingens obrottslighet, att Sardimien väl är ett aggregat af serskilda stater, likasom Osterrike, men att monarken åtminstone bor i Fandet, och som det ligger i naturen af be greppet om regent, att bevaka, kontrollera och mildra sina underlydandes åtgärder, är Sardien likväl mindre förtryckt och mindre olyckligt än Venedig och Lombardiet. Det skulle utan tvifvel blifva lärorikt, om Aktor till närmare förklaring öfver sitt påstående täcktes besvara den frågan, huruvida uppgifterne i artikeln äro ogrundade, och Genueserne således verkligen erhållit de inrättningar, hvilka lofvats dem; likt så många andrå, genom Wienska kongressakten, mnemfigen en konstitution; ty har detta ej skett, måste jag erinra, att elt regeringssätt, utan konstitution, brukar kallas despoti eller despotism redan innan Montesqiet derpå gaf den närmare definition, :som -beståmde skilnaden: emellan detta ord och tyranniet. Månne det kände anses såsom en smädelse emot Ryska Kejsaren att benämna regerimgssättet i Ryssland despotiskt? Jag ber Aktor besvara denna fråga. Hvad slutligen otåligheten beträffar, så torde det tillåtas mig återkalla i minnet, att det var den nuvarande Konungen af Sardinien, Carl Albert, då Prins-af Carignan, som år 1820 stod i spetsen för Sardiniens uppresning mot dess kenung, att afsigten med denna uppresning, som troligen icke hade skett utan kärslan af något: förtryck, var att erhålla en komstitution, och att det då var de Österrikiska bajonetterna, som med oemotståndliga skäl öfvertygade Piemontesarme att de haft orätt. — Ait likväl konung Carl Albert na styr efter samma grundsatser och system, som det, emot hvilket uppresningen skedde, det vill säga att komstitutionen uteblifvit, och att han kanske icke vågar annat för det Österrikiska fredsälskande beskyddets granskap, är lika kändt och obestridligt, som flera jäsringar inom Sardiniens område, och en mängd genom tidningarna kungjorda bestraffvingar, landsförvispingar, m. m. ådagalägga, detoen viss grad af otålighet verkligen eger rum i hans stater; om han också sjelf mu icke tänker lika som år 1820. Frågan är således icke, om så förhåller sig, utan huruvida det kan vara: bröttsligt att erinra om ett faktum, som Svenska allmävheten redan förut, lika med hela den öfriga verlden, känner. Utom de nu åberopade ställena har Aktor jemväl fästat sig vid det, som yttras angåerde Hertigdomet Parma, nemligen att administrationen i denna stat, som i sjelfva verket är ett annex till Österrike, forsäkras under Grefve Neippergs tid hafva varit upplyst och faderlig; men att Österrikiska polisen derefter börjat behandla landet på sitt vanliga sätt, d. v. s., att plundra, röfva och desorganisera; att Parmesanerne, häraf bragte till det yttersta, uppreste sig år 1831, samt att Österrike väl då återställde ordningen och qväfde revolutionsandans utbrott, men derföre icke kunde upphäfva dess orssk. Hr AdvokatFiskalen har härvid funnit sig skandaliserad af uttrycket om den Österrikiska polisens framfart och påstått, att detta varit smädligt emet både öfverhet, regering ech embetsmän. Jag måste då för det första erinra, att som frågan är om Hertigdömet Parma, så måste det erfordras en gsnska hårddragen konklusion, för att få ÖOsterrikiska polisagenter räknade till detta lands embetsmän, äfvensom att, ehöru ingen bör undra, det Hr Aktor, såsom sjelf tillhöramde polisen härstädes, gerna vill lyfta derna institutiom till högsta möjliga, arseende, så är det likväl nu första gången man ser ett försök att få polisbetjeningen. räknad tull högre embetsmän eller sändebud. Afven den ädlaste och bästa regering kan hafva våldsamma och fördärfvade varelser bland sin polisbetjening; och man har exempel till och med på konspirationer, som blifvit hopsmidda af polisen utan Regenternes vetskap. Jag måste här ånyo. upprepå mir anbållan att. bestämdt få veta, emot hvilken embetsman brottet är begånget, ty obestämda slutföljder få, enligt tryckfrihetslagen, icke dragas af uttrycken. För det andra måste jag högligen protestera emot e2