Aftonbladet – 19 december 1836, sida 2

svikliga mätaren på ett lands välstånd, är att arbetet väl betalar sig och att dem stat relatift står högst i välstånd, hvarest den arbevande klassen relatift kan bestå sig mest af lifvets beqvämligheter. — Att arbetsförtjensten sedan på ett ändamålsenligt sätt användes, och staten drager försorg om de arbetandes moraliska likasom fysiska välbefinnande, är en lika vigtig, mem i denua fråga likväl sekundär omständighet. Det förtryck, som uötvas af Herremännen betecknas derföre också af dem mer eller mindre grad, i hvilken den icke arbetande, eller herremannen, kan draga vinst af an: dras arbete på dessas bekostnad. Men månne Författaren rätt gjort sig reda för hvad han menat med Herremän, då han deribland citerar de rika köpmännen i Amerika?? Här kan ju icke blifva frågan om det slags penningearistokrati, som kapitalerne i allmänhet kunna utöfva i näringar, emedan detta är lika och har varit lika i alla länder och under alla samhållsskick, hvarföre ock all aristokrati till en viss grad är penningearistokrati, utan om de förhållanden, i hvilka lagen ställt de olika klasserna till hvarandra. I detta afseende fiones inet land, hvarest herremäan hafva så litet makt öfver den arbetande ålassen, som i Amerika — eller der den arbetande sjelf kan draga så stor fördel af sitt arbeie. Det egentliga slafveriet, der detsamma äger rum, är något som naturligtvis ligger utom deita ämne. Författaren tyckes för öfrigt icke hafva tänkt sig något annat sätt för rörelsen i samhället än revolu ionen, vid de alternativer han framställt emellan regeringeas, herreklassens eller aibetsklassens öfvervigt. Det vore dessutom interessant att få upplyst, hvarest arbetsklassen ännu genom lagarne fått någon öfvervigt öfver de andra båda elementerna, enär det i artikeln säges, att de arbetande till och med i Amerika stå under herremäns förtryck. Icke heller synes Förf. hafva besinnat, att äfven Carl XI:s reduktion i det hela var en revolution, så vida som den upphäfde den föregåerde grundlagen, och att densamma väl länd till fördet för staten, d. v. s. statskassan, men icke, så vidt vi känne, förbättrade arbetsklassens belägenhet. Likaså är det en lucka i resonnemenet, att förf. endast tänkt sig de tre olika elemesterna: Regering, herreman och arbetsklass, i strid hvar och en mot de båda öfriga, men förgätit det lika ofta och under vida längre tider int åffande förhållandet, då regering och herremän förenade utgöra ett, ech deras gemensamma intresse är att draga parti af folkets svett och arbete. Att just detta varit tillståndet i de flesta Europeiska mona kier under mansåldrar, ja sekler, vore lätt att bevisa med exempel, om utrymmet med: gaf. Hvad var det som tillintetgjorde Josef II:s makt och förkortade hans dagar, annat än just det, att han sökte göra en förändring 1 ett slikt förhållande? Men vi låte Förf. tala vidare till slut. Tyskland är, jemte andra länder, ett ställe der Feodalväsendet (Feudum, Förläning)kommit till en fultkomlig uteeckling. De krigiske Furstarne förlänte åt umärktare personer af deras följe (Comites) herravälde öfver vissa af bönder bebodda distrikter, der de vilkorligen eller owilkorligen herrskade och buro upp skatt. Dessa förläningar utsträcktes äfven till tjenstemän ech hofmän (Ministeriales). I början var det för person, eller sträckte sig högst till En efterkommande; men i A12:te århundradet gick länsrätten till alla eferkommande. Då under sådane förhållanden ingen bonde var säker emot faran att kastas, med den jord hin odlat, under en tyrannisk Länsberre, så skyndade många och slutligen de fleste af dem, att be tinga sig beskydd under någon som var känd att vara mäktig och mild, emot det att han årligen åtog sig några servituter eller onera. I brist deraf gåfvo de sig med sin egendom under prester och kyrkor. Att härigenom skulle uppväxa en Herremannaklass, som i mäktighet kunde mata sig med regeringen, är lätt att begripa, helst regeringen ej vidare hade något att gifva bort; — ty ganska få, och blott i aflagsnare, mindre bördiga trakter, voro de ställen der sjelfegande bönder, (allodium, odalbönder) ännu funnos. Få af de rysligheter, som historien vet att omtala, uppgå emot dem som föröfvades af länsherrarne (Adel, Prelater, Munkar och Borgare) emot bönderna, hvarigenom . 1 TT 21 I mna tår