Aftonbladet – 19 december 1836, sida 2

SUVI I bilekAde Intet AR IR BE LDUOMI UR VID bn hä bet kan ej upphäfva sakens nytta, rätt använd, i någotdera fallet. An Uti ett af de sednare numrorna af Upsala ixorsespondenten fiones under rubriken: Är det revolutionerne , som på det bästa sätt kunna afhjelpa gamla missbruk, en uppsats, hvilken :lifvit aftryckt af Svemska Minerva för i Lördags, och hvilken förtjevar uppmärksamhet för några deri meddelade intressanta fakta och för den sanningskärlek, hvarom författaren synes ha velat bemöda sig, men tillika påkallar anmärkning å några i vår tanka bristfälliga satser och misstag. Vi vilja icke egentligen fästa oss vid den omständigheten, i anledning af sjelfva rubriker, att man väl ännu aldrig hört någon förnufig man påstå revolutionerna utgöra det bästa sått att afhj-lpa missbruk, enär de mnödvändigt skaka samhälet i dess grundvalar, och störta många ex stenser när de någenting uträtta. De måste derföre liksom krigen blifva ett ondt, fistän destundem äro e:t nödvändigt ondt. Men vi skola taga oss den fribeten, att till den värde författaren framställa våra skrupler vid sjelfva texten. Ui en stat finves heter det, vanligen tre potenser: Regering, Herremän och arbetare; och staten sår sig alluid bäst, då jemvigt och enighet emellan dessa fianas. — Detta är ett al:: änt talesätt, som är så obestridligt, att alla filosofiska och statsekonowmiska skolor äro ense derom; men att till.ägabringa och b behålla ett sådant jemvigtsullstånd: se der hufvudfrågan, äfvensom att utreda, hvad man egentligen förstår med jemvigter, med hänseende till vilkoren för dem arbetande klassens ställning i samhället. Härom frukta vi att tankarne äro högst olika. en vidare: Har någondera af dessa makter öfverhand, så uppstår missbiuk. Blifver regeringen t. ex. enrådande, så kan den obehindradt begå orättvisa och grymhet, nemliger om dess personal är illa sinnad; eljest kan den sällan göra an. pat än godt, så hamt den gör något. Få Herremäånnen öfverhand, så ar det deras vanliga väg, att först göra regeringen af sig beroende, att sedermsra i dess namn tillskansa sig al!la möjliga fördelar, samt att slutligen tyrannisera. Om dessa herremän hufvudsakligen utgjorts af prester, såsom under katholska tiden; af rika köpmän, såsom nu i Norra Amerika; af mäktige tjenstemän eller köpmän, såsom i en grannstat; eller också af en rigtigt organiserad adel, så har händelsen alltid varit densamma. De börja med att i det allmännas namn undertrycka regeringen försmå dervid ej arbetsk!as sens biträde, vare sig med armarne eller såsom tidningsprenumeranter; och då de känna sig nog starke, taga de envaldet, hvilket de behålla tills deras efterkommande, efter naturens erdning, af makten förslöas, och en ny Herremannabop, med mer energi, i sin tur hinner träda i den förras ställe. — Uti alla händelser år den arbetande klassen den som får lida, så framt ej jemnvigt finnes. Det är den som får bära tyngden af missbruken. Att detta är gången af sskea, derpå ser man äfven hos oss bevis; här en kämpande aristokrati, som ännu ej räknar den hufvudsakliga delen af de rika och inflytelse-ägamde i landet inom sina leder, och hviiken således ännu ej förmår herrska öfver regerinzen, men redan — under det den säger sig föra folkets talan — i förtid yppar sin tanke, talar om majorater, samt gttrar: att arbetsklassen är oduglig att deltaga i representa!ionen. I Sverige bar detta Herre-klassens riksförderfliga öfverhandtagande likväl aldrig rätt kommit sig före, och det just derföre att Bondeståndet funmits på riksdagarne. Således hafva vi ej heller här haft, hvad i andra stater finnes, nemligen så kallade lifegna eller slafvar. c Vi hafva dock ty värr! neg af missbruk, ehuru af en vida lindrigare art, som visserli gen behöfva hjelpas; och fråga är derföre. huru skola de hjelpas? — En af statens potenser måste dervid hafva högsta ordet. -— Blir det arbetsklassen som detta tillkommer, då har man revolution; få Herremännen öfverhand, då plägar aldrig