Aftonbladet – 25 november 1836, sida 2

med mina kamrater fällda yttranden, att påstå dels 1:o det jag skall till besvarande framställt en fråga, huruvida mitt handlingssätt varit vanhederligt; då mina ord tvertom, enligt et vittnes edliga, oförtydda utsago, innefattat ett i negativ form uppställdt svar på den fråga Frih. v. Kuorriog till mig framställt, huruvida ag ansåg det vara hederligt, att begära anstånd med betalningen af min skald till Konsul Bersemann? hvarvid jag återtog: Ja, icke är deruti något vanhederligt: ett utiryek, som tydligen syftade att tillkämnagifva min stora förvåning öfver den färg man velat gifva åt en, i min tanka, fullkomligt för mina kamrater likgiltig atgärd, hvilken då mera desto mindre syntes förtjena någon främmande behandling som skuldsedlen var förut infriad. — dels 2:o. Att mitt förklsrande, det Corpsens tanka skulle blifva regel för mitt handlingssätt kunde innebära bifall å min sida, att underkasta mig 7 eller 8 mot mig ovänligt sinnade individers godtyckliga votum, eller motsvara ett löfte att taga afsked; en slutföljd, som måste anses så mycket mera orimlig, och hvars origtighet, enligt Krigsrättens protokoll ej lärer uadfallit alla vid sammankomsten närvarande, som, hvad ett vittne jemväl edeligen intygat, jag vid samma tillfälle uttryckligen tillagt, det jag behöfde tid för att fatta ett beslut i en så vigtig angelägenhet. Det är sannt, att äfven detta var en allt för stor konsideration : en för långt drifven grannlagenhet mot mina sedermera biifae antagonister; men omöjligen kunde jag föreställa mig, at mina vederparters juridiska biträde skulle åberopa denna min grannlagenhet såsom ursäkt för den större djerfheten i deras förolämpning mot mig, än mindre att ömtåligheten af en militärisk heder skulle medgifva begagwandet af dessa omständigheter, såsom en skärm, bakom hvilken man ville söka en tillflykt andan det svärd, som man måhända tycker sig se sväfva öfver hufvudet. Beträffande åter det förhållande, att sedan jzg erfor, det mina motparter låtit hos Herr Generaladjutamten för Flottan, Chefen i Sterami rals-embetets 1:a afdelming, oriktigt och ogrundadt anmäla, det jag skulle lofvat dem taga afsked; så var det för mig oundvikligt att, till behörigt berigtigande af detta misstag m. m. begära ett nytt sammanträde, hvilket också egde rum den 29 Jan. — Enligt svarandernes uppgift skulle föremålet för detta sammanträde vara af mig bestämdt, och afsigten dermed å min sida endast vara att e hålla en ytterligare opinionsyttring af graden. Så lyder, säger man, Amiralen m. m. Grefve Cronstedts biljet till Friherre v. Knorring, och denne sedsares till mig. Det vore i sanning sällsamt, att sjelf föranstalta ett sammanträde i afsigt att blottställa sig för förolämpningar — och till lagligt stöd för denna vidunderliga assertion åberopar man, hvad mina vederdelomän uppgifvit i de af dem sjelfve skrifna biljetter! Detta tyckes mig i sanning innebära allt för stor beräkning på god;rohet hos domaren. Afsigter äre i allmänhet serdeles svåra att bevisa. J detta fall inträffar dock lyckligtvis motsatsen, då, utem hvad härom kan inhemtas af mina till Friberre von Knorring i detta afseende aflåtne biljetter — hvaraf koncepter äro Krigsrätters protokoll vidfegade, och som lära få anses lika lydande med originalerne, då vederparterne, ehuru dertill provocerade , ej velat genom originalernes företeende åstadkomma någon bevisning af sitt oriktiga — föregifvande) — härtill kommer att jag före berörde sammanträde författat och vid detsamma upplåst en skrift, hvilken innehöll, alldeles icke någen suplik om en ytterligare opinionsyttrinpg, utan mitt motiverade beslut att icke, au bon gr af några få kamrater, låta :vinga mig att aflägga en umform, den jag oörgripligen anser mig lika värdig att bära, som någen af mina vederparter. Sådan var min afagt ned detta sammantrade. Ått deremot mine vederarters afsigt med beviljandet af sammanträdet, var att förnya förolampningarne mot mig, samt lerigenom tvinga mig till det steg de åsyftade — skulle än denna deras afsigt, i biljetter af lem törfattade, blifvit skriftligen mig tillkännamfven — kan väl icke, såsom svaranderne ramställt, åberopas mot mig; tvertom synes nig denna afsigt ligga svaranderne dubbelt tilll. ast. Min förhoppning var emedlertid , att miwe vederparter , efter tagen kännedom om min örklaring skulle finna obefogenheten af sin örra opinionsyttring, och att den eller de, som