Aftonbladet – 25 november 1836, sida 2

denna vigiga sak är slutad, lyder som följer: Till Höglofl. Kongl. Krigs-Hofrätten! Med anledning af Hoglofl. Kongl. KrigsHofrättens Resolution den 19 sistlidne Oktober, teckaad å några mina kamraters inom Premierlöjtnantgraden vid Kongl. Maj:ts Flotta afgifna vidlyftiga förklaring öfver Herr Krigsfiskalens slutpåstående i målet emellan mig och dem, får jag ödmjukligen tillkännagifva, det jag anser så mycket redan i denna sak vara skrifvet, att omdömet deröfver ej torde kunna, genom någon ytterligare vidlyftig analys, hvarken rubbas eller befästas; hvarföre jag endast omfattar detta tillfälle, för att i korthet framställa en el ler annan af svarandernes nyssberörde skrift på! kallad erinran; dervid jag likväl, nu såsom till-! förene, helt och hållet saknar både vilja och förmåga att använda den advokatoriska spet-; fundighet, hvaraf svaranderne synbarligen funnit af nöden sig begagna, för att bemantla sina åtgärder, de der icke blott inför opinionea — hvilken personer i viss ställning kunna låtsa Vessia paminnelser, nvarmed Skriltvexlingen 1 sig förakta — utan äfven inför lagen — emet hvars makt, likgiltigheten är något svårare att bibehålla — hota att antaga en allvarsammare karakter, än man från början torde hafva sig föreställt. j Mitt förhållande i affären med Konsul Bergemann har blifvit i de minsta detaljer fraralagdt inför Kongl. KrigsHofrätten. Deraf är till den påtagligaste evidens styrkt, att jag alldelas icke upptagit ifrågavarande 150 Rdr Pr. Cour:t i egenskap af Kavaljer hos Hans Höghet Hertigen af Leuchtenberg, ej heller såsom Sjöofficer på Hans Maj:ts ångfartyg Gylfe, der jag icke inrehade någon maritim befattn ng; i hvilka båda fall jag, föreställande officiel person, ovedersägligen varit af vedertaget bruk buden att anvisa den uppburna summans återbetalning på publikt verk eller autoritet. Följderna af! mitt, hos skuldsedelns innehafvare begärda och ! mig aldrig vägrade anstånd med infriande af! ofzanberörde skuld, (huruvida detta anstånd var! sjelftaget kan af Herr Direktör Arfvedsons meddelande till Krigsrätten inhemtas) lärer således under ingen förevändning kunna, såsom. svaranderne påstå, leda till rubbning af det bruk, enligt hvilket Svenske Konsuler å inrikes orter anse sig förpligtade att, i förekommande! nödfall, gifva Sjöofficerare försträckningar, äfven om uppskofvet rimligen under någon synpunkt kunnat komma att medföra obehag för! någon anman än mig enskildt. Nekas kan det beklagligen icke, att begrep-! pen om Aeder ganska mycket divergera. Således är det visserligen icke omöjligt, att den! rike, af behofvet aldrig hemsökte kamraten, som måhända stundom endast af infall sätter sig! i skuld, och betalar den, när han så för godt finner, kan anse såsom en vanheder för sig! att bära samma uniform som de medellöse, hvars inskränkta tillgångar en eller annan gång tvimgat honom att söka anstånd med en skulds hqviderande. Denna opinion eger man visserligen fritt hysa och det blir blott en moralisk förvillelse, hvarför ansvar inför yttre lag naturligtvis ej kan utkräfvas; men hvad både det allmänna vettets och samhällets lagar förbjuda och bestrafta, det är just att ytira, utsäga ett så beskaffadt omdöme, emedan det förnärmar en annan. Detta synes mig vara grunden till straffbarheten af alla så kallade injurier, ty att tänka och inom sig slutet döma, vore det än aldrig så elakt eller skeft, kan icke blifva föremål för strafflag. Brottsligheten inför den posi tiva lagen: ligger således icke i omdörnet, eller dess beskaffenhet af individuelt riktigt eller oriktigt, utan deruti att detta omdöme, efter allmänna grunder felaktigt, gör intrång på det fridlysta området af den enskilde, inför lagen och allmänna rättskänslan oförvitlige medborgarens rätt, att icke af illviljan eller afunden, ej ens af lättsinnet eller oförståndet skymfas. Sker detta, då gifves såsom motvigt till. den sndividuela opinionens makt, något, som lika skyddar alla och det är allmänna opinionen: det är lagen. Till dessa har jag vädjat. Det var icke blott min rätt, det var min plhgt; en hedersförbindelse ej allenast mot mig sjelf och de mina utan mot hvarje samhällsmedlem, hvars heder och välfärd kunde äfventyra att bhfva en lekboll för, lindrigast sagdt, det tanklösa godtycket. 4 Utan tvifvel finner jag, efter den kännedom j2g Sedermera erhållit om mine vederparters