Aftonbladet – 17 november 1836, sida 2

neter IR9ot SIUleL al 11905 1I6S1:11laAu, VISAS pesltas hafva varit hufvudorssken till hans död. — Att Thebanerne sjelfve, genom sin hårdnackenhet att ej vilja mottaga förlikning, gåfvo anledningen till sin stads förstöring, hade bordt nämnas, äfvensom Alexanders värdige motståndare, Memnon, hvilkens plan att öfverflytta kriget till Grekland lätt kunnat, om han längre fått lefva, omistetgöra hela Alexanders eröfringsprojekt. — Darii nederlag vid Ipsus föranleddes just deraf, att han inträngde i Cilicien, i stället för att med sin stora här vänta Alexander på Syriens slätter. — Tyri erofring skulle svårligen lyckats för Alexander, om ej Sidon och de andre Pheaiska städerna, af hat mot Tyri öfvermakt, likasom under den Assyriska perioden, tagit den främmande eröfrarns parti. — Att Alexander ej af barnslig fåfänga, utan ren politik, lät kalla sig Jupiter Ammons son, vitna flera yttranden både af honom och hans moder. — Slagets utgång vid Arbela hade kunnat blifva ganska osäkert, om ej den fege eller förrädiske Mazeus, som redan var på vägen att förstora Macedoniernas venstra — flygel, frivilligt tegit flykten. — En stråle af den gamla Persiska tapperheten upplågade vid Alexanders anfall på sjelfva Persis, der han blef tillbakadrifven och kunde endast intränga i landet genom en öfverlöpares förräderi, som visade honom en skogsväg. — Persepolis såkallade brand träffade egentligen derstädes ett trädpalats; emedan de vigtigaste rumer af denna ort ännu qvarstå. — Bessi plan var att stifta ett Nordpersiskt rike med de Hö geasiatiska nomadernas tillbjelp. — Callisthenis död är förbigången. — En teckning af ställningen i Indien, vid Alexanders infall, skulle ej varit otjenlig, jemte de geografiska upptäckter, hvartill hans tåg gaf anledning, äfvensom hans sista planer. — Författaren har öfverhalkat alla de närmaste hvälfningarna efter Alexanders död, ehuru Eumenis ridderliga kamp för konungahuset och dess tragiska öde väl hade förtjent vidröras. Ännu obegripligare är författarens skyndsamma förbigående af Carthagos första öden och i synnerhet Didos död, denna hjeltinna i så många tragedier och operor, men hvars verkliga sista öden enligt traditionen äro likaså interessanta, som de af Virgilius diktade. — Pyrrhi karakter kunde förtjenat en närmare utveckling, äfvensom några drag ur Syrkcusus j krig mot Carthago. — Det var ej, som författaren antyder, Sieilianerne sjelfva, som vid första Puoiska krigets början inkallade Romarne, atan en hop legosoldater, Mamertinerne, som för sitt öofvervåld på Messina blifvit angripne laf Syracusa och Carthsgo. — Vid första Puniska krigets slut voro begge staternas finanser så uttömde, att Rom blott genom enskilda sammanskott kunde utrusta sin sista flotta. — Sagunts förstöring al Hannibal, orsaken till andra Puniska kriget är förbigången. Hannibals här, 59,000 man vid afiåget från Spanien, var efter Alpernas öfvergång 29,000. Lika väl som Alexanders slagtningar torde Hannibals segrar förtjent några ord. — Hasdrubals krig i Spanien, före hans öfvergång till Italien betraktades af Carthago såsom hufvudkriget. — Anledning till det krig, hvari Corinth förstördes, var den treI löshet, hvarmed Rom höll 1000 Achaeer i 17 år fångna. — Såsom ett exempel både af det i Rom rådande sedeförderfvet och första anledoch anledningarna till det första borgarkriget, sedeförderfvet och hatet mellan folket och adeln samt de förberedande Grachiska oroligheterna ningen till Marii upphöjelse hade kriget medi I Jagurtha bort nämnas. I allmänhet äro Mariil och Syllas karakterer all: för flyktigt teknade,j ej utredda. Lika hastigt har förf. öfverboppat Pompeji första bedrifter, kriget mot sjöröfrarne och Mithridates , hvilken sednare dock är en verldshistorisk karakter. Julias dod och Crassi minnesvärda nederlag af Partherna voro de närmaste anledningarne till brytningen mellan Cesar och Pompejus. Cesars yttrande vid Catos sjelfmord, att han missunnade Cato döden efter som denne ej unrat Cesar det nöjet att tillgifva honom, är ett skönt minne af Cesar, äfvensom dennes uppförande mot sina upproriska som den 15 Mars skulle afgöras, huruvida han skulle få kallas konung i provinserna. Bland , legioner visar hans själsstorhet. Hvad som påskyndade Cesars mord var sjelfva motionen, i de många dragen af de sista triumvirernas skräckregering må tilläggas , att det till och med var förbjudet att begråta de mördade. Antonii och Octavii olika uppförande efter slamr wid Philina: mat da hasomneda lamnar eh