Aftonbladet – 22 oktober 1836, sida 2

nd eger det politiska skådespelet af ett Öfverus, ett Underhus och en Minister, och folket ir roa sig åt de ståtliga talen och oppositioens drabbmringar mot Ministrarne. Denna nyns hafva, såsom bekant är, icke blott flere poitiska notabiliteter här i landet tillhört, bland nvat den i många afseenden förtjente, fratmnl. rosten Grefve Schwerin, utan äfven flere utnärkte utländske tänkare och författare i Statsäran i början af detta sekel, bland hvi!ka Deolmes arbete om Engelska konstituuonen unnu för några år sedan begagnades såsom läroook i den politiska statsläran vid Upsala unirersitet; och sjelfva Guizot i Frankrike, samt n af Journalerna derstädes, Temps, tillhöra innu denna skola. Den liberalism som antager, utt statsmakternas politiska afvägning på detta ätt utgör ett tillräckligt arcanum emot missbruken samhällena, kan också visserligen kallas flack, dels emedan erfarenheten tillräckligt visat, att den ganska väl låtit förena sig med den gröfsta korruption, förtryck, och slöseri med de skattdragardes medel, och dels emedan de politiska institutionerne i sjelfva verket icke kunna anses eller böra vara annat än ett slags befästning och utanverk åt de sociala institutionerna, d. Vv. s. dem som angå de enskilda medborgarnes och serskilda samhällsklassernas förhållanden sinsemellan, men hvilka under ett sådant politiskt balanssystem, der folket rår ingenting, måste blifva 1 hög grad eftersatta. Men till en sådan liberalism har Redaktionen af denua tidning från första början aldrig räknat sig, utan tvertom någongång varit i strid med andra tidningar af oppositionen i denna punkt, då vi ofta yrkat den satsen, att äfven det så kallade parlamentariskt mimisteriella systemet, enligt hvilket Ministrarne resignera när de förlorat majoriteten i representationen, under en monarkisk styrelse endast kan göra nytta så länge, som monarken icke vågar att trotsa eller eludera detsamma, hvilket kan ske antingen medelst bibehållande af samma ministrar emot majoriteten, eller utväljande af andra utaf samme skrot och korn. I det förra fallet äger en representation intet annat korrektiv, än att vägra budgeten, för att framtvinga ett annat system — en så hård kur, att den kan exponera samhället för de svåraste skakningar, då den sätter hela embetsmannaklassens existens på spel, och hvilken väl blifvit ofta omtalad i vår tid, men ännu aldrig försökt, och 1 den sednare kan den knapt göra någonting, i fall Regenten ,som sjelfär utan ansvar, han må göra hvad han behagar, möter dem med det svaret: Jag har ju tagit mig nya ministrar, hvad viljen J mer begära? Hvaraf komma nu egentligen dessa invecklade svårigheter? Jo, af den omstärdigheten, att det i de flesta stater här i Europa äannu anses såsom ett nödvändigt vilkor för samhällenas bestånd, att rättigheten till staternas styrande skall gå i arf inom vissa slägter. Den regerande personen är likväl icke alltid utrustad med de egenskaper, som fordras att leda eit folks öden, och det är mera beuodransvärdt ait sådant någonsin inträflar, när man tager 1 betraktande, huru undersåtarne sjelfve merändels begagna alJa tillfällen att förderfva eller bortsmickra Furstarne allt ifrån vaggan. Såväl af denna orsak, som för att sätta en dam mot det naturliga begäret hos hvarje maktegande, att missbruka eller öka sin makt, har den idden hos folken först uppstått, att göra Regentens ministrar ansvariga för styrelseätgärderna, på det Regenten sjelf måtte kunna stå ofördunklad i glansen af det majestät, hvarmed det anses nödigt att imponera på folken, för att hålla dem tillsammans. Sjelfva idten af Regentens oansvarighet, som hufvudsakligen bestämmer styrelsens gång, måste dock, på sätt vi nyss erinrat, äfven till största delen tillintetgöra ministrarnes ansvarighet, emedan det måste reta Regenten att se andra straffas för det, hvartill han är skulden, samt derföre göra att ban uppbjuder allt för att hindra en sådan ansvarighets tillämpning, så framt icke möjligheten häraf förekommes genom sådana medeli reresentationens egen hand, att de icke kunna af Regenten lemnas utan afseende. Sådana kan I man tänka sig först och främst uti hela representationeus utgående från folket , ech icke till en del genom börd eller utnämning af Konungen, och sedan dels uti dess mer eller mindre inflytande på Rådgifvare-personalens tillsättande, dels också uti sådana former för lagars stiftande att representatienens förslag icke kunna mer är