Aftonbladet – 22 oktober 1836, sida 2

I—otnnnsnuwmws.nn.uwmoo-.vnO———— — —O— nm LU lag ca Cher Ulan den exSecRUUYa maktens vilja. Flere andra kontroller gifvas äfven, men hvilka det vore för vidlyftigt au här i detalj uppräkna. Vi må derom endast anmärka, alt de äro ändamålsenliga i samma mån, som de, utan att inskränka friheten 1 förvaltningens gång inom dess lagliga gränser, stänga den möjlighet att öfverträda dessa, hvartill den ärftligt monarkiska principen. och det slags egendomsrätt denna tyckes gitva vissa familjer till thronerna, lemna så stora frestelser. Genom sådana medel är det som det s. k. demokratiska elementet eller folkviljan först egentligen kan sägas inträda i samhällets politiska funktioner, till skilnad från de former, under hvilka felkets ombud väl hafva rätt att bevilja skatter och fatta beslut om lagförändringar, men hvilka i sjelfva verket endast äro önskningar, då Regenten kan afslå dem så lärge han bebagar och icke är förpligtad. att derpå göra något afseende, såsom t. ex. här i Sverige, der Ständerna tre, fyra gånger fattat beslut i lagfrågor, — hvilka Styrelsen likafullt afslagit. Det är klart, att statsmachinveriet genom alla dessa kontroller blir något inveckladt ; men skulden härtill ligger, såsom nyss visades, just i monarkiens verkliga eller supponerade nödvändighet, och det är klart, att en vidsträcktare makt med mindre våda kan lemnas åt en Statschef, hvilken endast våljes på en korrt tid, såsom t. ex. i Förenta Staterna, hvarest icke andre än personer af en länge bepröfvad skicklighet och karakter komma i fråga såsom kandidater, och der sjelfva den omständigheten att en sådan inom en viss förut bestämd tid måste lemna sin plats till en annan, lägger ett större hinder i vägen för en maktinkräktning, som kan blifva vådlig för samhället. Emedlertid är det just dessa korrektiver emot monarkiens naturliga makt-utvidgningsbegär, hvilka erfarenheten om den gamla politiska balansens otillräcklighet föranledt vissa nationer i Europa att inlägga i sina konstitutioner, som nu förorsakar ett så bittert och outsläckligt hat hos den äkta monarkismens anbäangare, hvartill Minerva bekänner sig. Skälet härtill ligger redan förklaradt i det föregående; det är ingenting lannat, än att liberalismen, det vill säga idden om en motvigt hos folket eller de styrda, emot de styrandes vilja, derigenom uphör att vara hvad den förut var: flack, utan blir till en verklighet, på det enda sätt som sådant uti en monarkisk stat är möjligt. Det är derföre, som de historiska, aristokratiska och de byråkratiska fraktionerna, icke mindre än kabinetterna sjelfva angripa de Spanska och Portugisiska konstitutionerpa (hvilka för öfrigt e äro fullkomliga med ett sådant gemensamt raseri; och det är häruti som det egentliga skälet ligger, hvarföre Norrmännen, fastän de blott tillegnat sig en de af det demokratiska elementet i sin statsförfattning, icke kunna erhålla förlåtelse. em ————L Vi vilje slutligen anförtro Minerva , att vi icke heller, hvad de sociala reformerna beträffar , bekänna oss till någon flack liberalism, det vill säga , att vi t. ex. icke anse allting eller ens det vigtigaste gjordt för samhället, endast och allenast genom den fria och oinskränkta konkurrensen i näringarna, oaktadt vi tillhöra dem, som yrka en sådan frihet, utan att vi amse samhället pligtigt att, fastän på ett annat sätt, lemma icke blott samma, utan ett mycket större skydd åt individerna ech den stora massan, som den historiska skolan wil hafva nedlagdt uti korporationsväsendet, hvilket icke utgår från samhället såsom ett helt. Detta bör ske dels genom dep försorg staten bör draga för hela det uppväxande slägtets bildning och dels genom undanrodjande af de sociala hinder, som ännu ligga i vägen för den stora mängden att blifva delaktig af civilisationens fördelar. Den närvarande tiden befinxer sig i detta afseende efter vår öfvertygelse änvu på en öfvergångspunkt, men en nödvändig öfvergångspunkt,z till dess det stora problem hinner lösas, på hvilket tiden härutinnan arbetar. Ehuru bekännande oss, om man så vill, till demokratiska grundsatser, finner Minerva således, att vi 1 allt äre något mer konseqvenia än hon sjelf, som under en affekterad strid för den pohtiska konservatismen, lemnar den sociala åt sitt öde; men detta utgör ett serskildt kapitel, hvilket nu vore för vidlyfiigt att på en gång utveckla, och hvartill dessutom dagens händelser icke lära lemna oss utan anledning att framdeles återkomma.