Aftonbladet – 22 oktober 1836, sida 2

ismen, nemligen uti vissa samhällsklasser eller ;. ;rken, hvilka genom associationen af sina slutva intressen kunna finnas nog mäktiga, att Reseringen icke vågar utöfver en viss grad trotsa lem. Detta föreställer man sig å ena sidan igga uti en mäktig jordoch bördsaristokrati, och å den andra ut skrån och gillen för stadsnannsnäringarna. Men långt ifrån att Minerva skulle tillhöra den fraktion, som häruti ser staens robur et securitas, känner man af henne sjelf, att hon är en själsförvandt till frasmakaren Jan Jansson (den pseudonyme författaren till skriften: Mimster och opposition,) hvilken för ett par år sedan företog en sperridt emot både Adeln eller anstokratien och den så kallade ministeren, hvars inflytelse Konungamakten borde skaka af sig, för att kasta sig i folkets armar — dock utan att fo!ket skulle få hålla någon närmare reda på sin skyddling. A den andra sidan har Minerva jämväl uppträdt för den fria konkurrensen i näringarna emot skråväsendet. Huru rimmar sig väl allt detta med föregfvandet att tala för en monarkisk konservatism ? Det är ganska sannt att arstokratien här i landet numera ingenting betyder såsom motvigt mot Regeringsviljan, sedan vår Adel på Riddarhuset nästan uteslutande reducerar sig till hofoch mihtäradel, äfvensom att näringskorporationerna i slikt afseende äro lika vanmäktiga, sedan svalget emellan medelklassen och de högre klasserna blifvit jemnadt, Hofcirkelns staraträd och kassor ständigt uppfriskas medelst inympningar från de rikare borgerliga familjerna, samt så väl mera blandade sällskapskretsar, som umgänget i talrika sällskapsordnar och andra anstalter lemna tätare tillfållen än förr åt chapågriseriet och ämabiliteten ofvamfrån, att sammanträffa med borgerskapet, för at man skulle behöfva uti korporationerna se något hinder, som icke läst kan undanrödjas. Detta allt oaktadt måste man likväl medgifva att den politiska fraktion , som föreställes t. ex. af Professor Geijer och den s. k. historiska skolan, är mera ärlig i sin tendens, än Minerva, på hvars åthäfvor man utan falkögon kan se, att hon förmämligast vill hafva en mäklig och diger byråkrati, som skall få värma sig och må väl i de obehindrade strålarna af det kuvgliga solskenet, som sjelf skall vara en återstrålning af osedde Herrskarens glans. Detta vilja dock icke egentligen Professor Geyer och hans skola. De föreställa sig tvertom ett värn för friheten, så långt de kunna förmå sig att inrymma den, och för samhälleis bestånd, i de slutna korporationsintressena, likasom å andra sidan ett skydd för den arbetande massan uti handtverksnäringarnas återförande till ett slags patriarkaliskt familjelif, der mästaren skulle utodfva fadersoch husbondevåldet öfver sina arbetare, sådant som det egde rum under en del af medeltiden. Det kan icke nekas att om detta kunde realiseras eller någonsin hade varit realiseradt, så som skolan tänker sig det, så vore det åtminstone något. Men Herr Geyers åsigter hafva två stora och hufvudsakliga fel: det ena, att han är för mycket poet i sina åskådningar af medeltiden , och vål tänker på den ljusa sidan af den ifrågavarande patriarkaliska organismen af näringarna, sådan den idealisk framstår för hans inbillning, men alldeles icke vidrör skuggsidan deraf, eller det förtryck, som denna organism af korporationerna, altdeJes likasom den politiska fadersmakten öfver hela samhället, utöfvat på den stora mängden, lull förmån för några få, samt all den råhet och barbari, som de till samma patriarkaliska tid hörande, s. k. Gewohnheiter inneslöto, hvarom likväl historien vitnar; och det andra, att Herr Geyer alldeles icke tagit i betrakItande, hvad som likväl bör utgöra första I ögoamärket för en statsman, nemligen möjligheten eller icke, att nu realisera ea slik ide. En så skarpsinnig man, som Herr Geyer, i skulle dock om han tänkt på detta, lätt haflva funnit, att ett försök ull ett sådant tidens återförande numera, sedan de techniska och mekaniska uppfinningarna förändrat nästan alla yrkens natur, vore lika fruktlöst som att leda er strid flod tillbaka till sin källa, eller att vilj: införa forntidens eller medeltidens riddarspel vapen och rustningar i nutidens strider, sedar krutets och kanonens kraft äro kända öfver hel: verlden. Långt ifrån således, att vi vilje för I svara den historiska skolans satser, anse vi den I äfven i derac vackraste gestalt endast såsom dräm.