Aftonbladet – 21 oktober 1836, sida 2

JID at VvVabigRal IfPrtCU SUMUL IUPTIUl, AE IVT tälla sig, att det bör finnas i staten två myn-i: ligheter, hvaraf den ena kan hindra, hvad den undra vill göra. Detta skulle vara sättet att orlama lagstiftnings-magterna och lemna farkoten ut på villande hafvet utan timmerman och 1tan lots. innas, så måste endera besitta utvägar att segra längden. Enda frågan är således, hvilketdera f våra båda parlamenuter denna makt borde illhöra; och detta skulle vi tro oss kunna an5e såsom en fråga, hvarom man redan är ense. Vi tro icke, att sjelfva hertigen af Wellington skulle ens döma för Ofverhuset.) Om han skulle inse följderna, är osäkert; men så myc ket måste han bestaåmdt se, att man icke skulle underkasta sig en dom för Öfverhuset. Om någonstäds två lagstiftande församlingar fivnas — den enda under en verksam kontroll att lagsufta till samhällets bästa, den andra underkastad ingen annan förbindelse än ait lagstifta till sitt eget bästa — så måste den åt den ene eller andre gifna magt att i längden segra, innefatta hela tvifvelsfrågan mellan god och dålig styrelse. Lagstiftningsmagten utöfvad till folkets bästa är god styrelse, lagstiftningsmagten utöfvad för något koteri är dålig styrelse och drifves nödvändigtvis för långt, ty koteriets bästa kan endast vinnas på samhällets bekostnad. Koteriet är således alltjemt i förskräckelse. Förskräckelsen är alltid grym; allt, som har minsta skymt af motstånd, straffas vildsint; fruktan är det enda, hvarpå koteriet litar, och dess regering är en skräckregering.) Den utväg, vi föreslå, skulle vara ett verksamt medel mot dessa sjukdomar och på samma gång innebära all den säkerhet mot förhastade lagstiftningsåtgärder, som mnågonsim kan vinnas genom ett Lorlhus. Vi hafva med nöje sett, att Hr Roebuck har tillegnat sig tanken på denna utväg och annoncerat motion i ämnet för nästa session. Vi tro dock, att han tagit för kort tid för sakens genomdrifvande. Man skall tala om skadligheten att uppskj:ta nyttiga åtgärder; men i fråga om de flesta åtgärder, der skyndsamt afgörande är mnödigt, finnes icke att befara mycken spänning mellan båda parlamentshusen; och vid de stora frågorna om grundlagsförbättringar är ett kort uppskof icke så farligt. Tag till exempel frågorna om sluten votering, om förkortning af parlamenterna, om jemnande af valqvalifikationerna; det tidsförlopp, som vi föreslå mellan första antagandet af en bill om någondera af dessa stora frågor i Underhoset, och den tid då den kan blifva lag oberoende af Lordernas beslut, skulle icke hafva just några farliga foljder, och den spånda uppmärksamhet, som egnades deråt under tiden, skulle göra den bättre förstådd och säkrare i gencmdrifvandet. Säger man oss, att denna vår plan utan tvifvel skulle leda till målet, om den kunde genomdrifvas, men att Lorderna aldrig skola gifva sitt bifall till en dylik åtgärd, så svara vi, att, i värsta fall, hvad som ej kan viunas på ett sätt, ) Förmodligen skall Hertigen icke döma för någotdera Huset, utan säga, att ingen dom kan eller får äga rum. Förf. måtte väl hafva insett, att W. och hans trosförvanter, litterata och ilhterata, icke svara på denna fråga, hvilken, enligt deras åsigt aldrig bör komma till afgörande, emedan det är en föregående hvarpå allt hvilar, nemligen den, om någon bör äga att besluta förändringar i grundlagarna. -På denna hafva W. :Comp. tusende gånger svarat nej, och således kunna de icke ingå i svaromål på den af: Förf. uppställda. ) Detta är en ovedersäglig sanning; och vissa tidningar hafva mycket orätt i att med spe och spotskhet tala om de förskräckte. — Republikanismen kan också frambringa skräckregering, nemligen så snart ett inskränkt koteri, t. ex. Jakobinerna, tagit tömmarna ock icke vidare stödjer sin magt på folket, mer det ena koteriet kan vara så godt som de andra, och em någon skall äga skrika mo skräckregering, så är det åtminstone ickt ett slutet koteri och dess organer. Rom och Venedigs adel förde en skräckregering hka väl som Robespierre och Johannes vor Leyden. De förres var dock långvarigare och de och deras odödlige, öfver allt spridd trosförvanter hafva således Aunnit nedskrik de sednåre. Den Arahiska fabeln herättar, at menniskan visade lejonet en målning, före Gifvet är, att om två myndigheter