Dagbladet har i dag vidare fortsatt sina försök proklamationsväg till pöbelmassan, hvars ineresserande emot Norrmännen 7le brave des braves sjelf på det naivaste sätt erkänner sig vilja hafva till domare i saken. För sådant ändamål, och till ytterligare förstärkande af bevisningen derom, huruvida uet var Norges egen kraft eller Segrarens ädelmod, som beredt Norges närvarande ställning, aftryckes Prins Christians proklamation af den 16 Augusti 1814 angående konventionen i Moss, hvaraf man finner, hvad alla förut visste, att ibland motiverna till hans afsägelse var Norges beträngda ställning, då hamnarne vore stängda och Svenskarne hade vunmit en säker öfvergång samt kunde forcera vägen till Christiania. — Detta behöfde så mycket mindre citeras tll någon replik på Afconbladet, som det just var i detta blad den tankan framställdes redan i början af polemiken om Norge, att Konungens och dåvarande Kronprinsens politik var stor, vacker -och -framför allt klok, att hellre arbeta på en frivillig förening än att söka eröfra och ödelägga landet, äfven om Svenskarne utan motsägelse slutligen kunnat det, hvilket vi ännu aldrig kört någon söka bestrida. Men — sammanhanget emellsn denna fråga och den konklusion, man deraf vill draga, att, sedan ett fordrag, grundadt på den fullkomligaste jemlikhet, blifvit ingånget, de anspråk, som obestridligen deri hafva en rättsgrund, äro att anse Asom föga bättre än en krigsförklaring, under det man å andra sidan förklarar. de föremål, de angå, för småsaker? Det är visserligen, såsom här ofvan yttrades, att beklaga, om fantaster finnas, hvilka å sin sida nyttja samma taktik i Norge, som Dagbladsinsändaren och de båda konsorterna i Sverige, nemligen att endast adressera sig till passionen, i stället för till förnuftet och den lugna pröfningen; men sådant är beklagligen förhållandet vid alla tvistefrågor emellan hela samhällen eller nationer.