Aftonbladet – 15 oktober 1836, sida 2

barnsligt oci enlaldIgt a Mg all lanate vilja sätta mig emot er förening, gift:dig, i guds namn , med Clarisse, kära Armand! Armand öfverhöljer hennes hand med tacksamhetens brinnande kyssar. Men den goda frun ser särdeles förnumstig och mystisk ut, hon tyckes ha något synnerligt djupsinnigt i faggorna. I sjelfva verket funderar hon också på att försöka en liten huskur med sin kära son Armand. Den är visserligen icke fullt att lita på, men den är enda möjligneten. Vi återse Armand med sin fästmö, fröken Clarisse, och sin mor på ett ensligt landtgods i en affågsen provins. Fru Dermilly har flyttat dit genast efter sista katastrofen. Det är nu sex veckor sedan; herr Armard kan icke få i sig annat, än att det är tvenne hela månader. Fästman och fästmö sitta midtemot hvarandra på hvar sin sida af rummet , den sednae sysselsatt med något handarbete, den förre intagen af några guldfiskar i en glasburk, den han vänder på alla kanter, och ställer ifrån sig och åter griper till . . . Ingen enda menniska har under hela tiden besökt huset, det är likväl någonting plågsamt en sådan ensamhet dag ut och dag in! ?Jag har nästan glömt huru en bal ser ut, suckar visst den vackra frökea mer än en gång för sig sjelf. Hon har icke ens qvar dena annars så bepröfvade resursen att göra tiden kort, toiletten, ty för hver skall hon här kläda sig ?? Armand: åter håller på att gäspa munnen ur led. Hvad i herrans namn skall man göra åter denna långa formiddag? Han tänker med saknad på de utan tvifvel många vya komedierna på stadens theatrar, på kafeerna, der vännerna brukade samlas, på — hvad vet jag! Visserligen har han sin fiol med sig, man kan göra en duett; man har ju gjort musik nu hvar eviga dag! Man kan gå ut och promenera tillsammans; men det har man ju också gjort hvarenda dag! . . . Herren vete sålunda hvad man skall taga sig för! Icke såsom skulle herr Armand eller hans fästmö på något sätt plågas af ledsnad; nej, gudbevars , det är ett raycket rasande ord. Hur skalle man kunna hsa ledsamt vid sidan af den man älskar för evigt! Men det är icke rätt bra, att så der oafbruret sitta och titta på hvarandra. Det händer kanske då, såsom Bulwer berättar i er af novellerna i sin Student, att den unga manpen slutligen uppticker en vårta på sin skönas I haka, och denna en obehaglig böjelse att skelz i sin tillbedjares ögon. 5 har Armard i funnit sin älskade Clarisse litet. benägen för at goabbas, — visserhgen: endast kärleksgnabb, ärligt, Årmen äfven detta kan i längden bli besvä j -och Clarisse tycker stundem sin: mand vara rätt orimlig och föga ka uppförande mot en fästmö. Imer och mer vissa små uppiräden b LA underligt täta i huset, och man skull gen icke spå nägot gudt raf, 0 så säkert visste, art det a paret och hjerta älskar hva fru Dermillss ansigte är den der mystiska minen, Om jag ser rött, äonu qvar; himien vete iman menar! ådana der små uppträden, som att botarihå i ran för evict. Men 1 Vd ar ner i 2 Han tar upp lorgnetten, han ars hela sin oo 2 a synförmåga; på heder och f72, te, lgende och blomsirande, I : tlögon, bruna lockar! id Han skyndar sig, wufom sig al opp i slottet. Hvar skall han fir; asden i jkante, har ingen sett henne, vet ingen hvem hon är? Han håller på stt bryta armer och Iben af sig under ett mis kadt försök att få ner en sige från vinden. Han är alldeles gar len i det der lilla flickhufvudet , han säger både mor joch fästmö det rent ut; jaja, förstås r I det är endast ett skämt, ty hans hjer!a; det tillhör Clarisse för evigt, Men ingen begriper hvad hån menar; en okänd skönhet uppe i ett fönster af flygeln? nej, ingen har sig, derom det minsta bekant. SkulHedet blott vada en bild af min uppryvda fantasi? . .: eller ä 4 a Asa we Do vår