Aftonbladet – 10 oktober 1836, sida 2

loss tillse hvem som är orsaken till denna revolös ståndaktighet och under otsliga hdanden till bakavisat alla Napoleons oerhörda ansträngningar att underkufva detsamma , samt ärorikt bibehållit sin nationalsjelfständighet, så erbjöds kronan under vissa billiga vilkor åt den fördrifne Ferdinand den VII. Han antog dessa vilI kor, men dröjde icke länge innan han bröt sin ed, och understödd af en dei af aristokratien Joch synnerligen af presterskapet, började mot de män, som förnämligast medverkat att försvara hans krona, en förföljelse som icke lemnaze derm annat val än att fly fådernejorden Isom egentligen så retade Ferdinand, att han förbordt med tacksamhet belöna? jo, ingenting anDat, än att desse fordrade, i enlighet med 19:de seklets upplysning, att nationen skulord med i frågan om styrelsens principer och gel i ögat på dem, som vilja i allsköns makligI Jution. Sedan Spanien med en nästan exempelI: mm mm se mm LU och dexw otacksamma Fursten. Hvad var det dål I följde dem, som han var skyldig sin krona och le på ett konstitutionsenligt sätt hafva ett! åtgärder. Detta är och blir i alla tider en na-l. het ostördt och okontrolleradt förtära nationens! krafter, d. v. 5. statsinkemsterna. Den svagejl Ferdinand, som oinskränkt styrdes af bigotta, I fanatiska och hämndgiriga prester, och som i-: Ibland blottade sina kungliga skuldror och på . I dem emottog vissa lindriga slag af sin bigtfaders l: disciplin , förföljde oafbrutet alla dem, som hyl-: lade ett friare och förståndigare samhällsskick. Hans kongl. vilja, det vill säga hans bigtfaders, i var och törblef 12 millioner Spaniorers enda lag. d Inqvisitionen återställdes, jesuiterne återkallades, och alit antog denna gamla föråldrade form , då folken med kropp och själ tillhörde och arI märkelse. Den gamla goda beprisade tiden ville dock icke rätt återkomma, utan den ena uppresaingen följde på den andra. Porlier och Lascy afrättades, Riego håävgdes, Mina och Quiroga, mera lycklige, flyktade öfver till Evgland. När Ferdinand icke formådde qväfva Quirogas och Riegos uppresning, så kommo den Heliga AlI liansens skaror honom till hjelp, och blod flöt i ymnighet. Nu fortgick Ferdinands regering, som historien en dag skall stämpla med sitt lrätta och välförtjenta namn, i någorlunda ostördt tskick intill hans död; men då ville ödet att regeringstömmarne skulle falla i en svag qvinnas händer. En kronpretendent uppträdde, som ! ställt sin armd direkte under jungfru Marias Ikommando, och som Drottningen med sina half-mesyrer, och med det lama understöd hon erhöll af sina begge alherade , Frankrike och! England, icke förmådde bortjaga den nye Pretendenten, så söndershtes landet nu af anarkiens och det inbördes krigets alla fasor. En justemiliö-politik synes vara Drottning Christicas I lösen, och hvart denna slutligen ledar, har hon Iredan börjat erfara, och kommer detta system säkert i sinom tid att äfven låta känna sig i -andra stater. i Imedlertid, hvad som i denna nya reI volution i Spanien är och blir ett märkvärdigt fenomen, det är, att ingen af landets upplyste, utmärkte och bildade män haft så mycket mod och fosterlandskärlek , att någre af dem bemäktigat sig händelsernas ledning, utan detta har man öfverlemnat åt en underofficers. En dylik de bildade klas:ernas slapphet kan -licke medföra annat än högst bedröfliga följder; s ty härigenom är signalen gifven till anarki in-lom armeen, och det är likväl den, som man z I hade hoppats bordt kunna stödja och upprätthåla la den ramlande samhällsbyggnaden. Om Adt 5 å t lercreutz och Adlersparre väntat så länge år 1809, att de som stodo på samhällets lägsta å trappsteg nödgats gifva ledning åt hvad som .hurde göras, huru hade det väl då skolat komma att se ut inom fåderneslandet? Det var ju n I blott med möda som de, genom föregående årets exempel orolige blifna, folkmassorna kunde tjar 1810 hållas inom lydnadens skrankor, når e underrättelse inlopp om thronföljaren Prins Carl I Augusts död. Mången skall härvid utropa: se ;, der följderna af reformer, af de liberalas läror, d af hvarje revolution — neml. svårigheten att hålla rde oroliga massorna i ordning, att lugna de -l upprörda samhällselementerna. — Härtill skulle r man kunna svara, att när det mäktiga Rom var moget för fall, föll det; när Påfven dref sitt r välde till gränslös öfverdrift, framträdde Luther AV T L.A 7 betade för en enda familjs öfverflöd och ut-l