Aftonbladet – 10 oktober 1836, sida 2

hylla katholicismens läror, fastän att deras bekämpande var upphofvet till 30-åriga krigets alla lidanden. På samma sätt är det nu. Spanien må blifva öfverlemnadt åt sig sjelft, att mot sitt mäktiga presterskap, mot sin aristokrati mot Don Carlos utkämpa striden om de opinioner, som fått inträde uti och blifvit kära för nationens begrepp, eller det må få ait kämpa med Heliga Aliansens fruktansvärda skaror, så måste ovilkorligen många och långa lidanden blifva dess säkra lott. Detta ligger 1 tingens natur. Nationerna hafva vuxit ifrån att styras och handhafvas efter en enda persons godtyckliga vilja, vore denne person också en Napoleon: så mycket mera när den utgöres af en svag qvinna. Det är denna, på sunda förnuftets och tidsandans kraf grundade fordran, som vederbörande hafva så svårt att finna sig uti. Det är härifrån all den bitterhet härleder sig, som man dagligen får läsa i de så kallade goda tidningarna. Och likväl, om man granskar en konsututionel Regents belägenhet, så finnes, efter menskligt sätt att se och döma, ingen af en afundsvärdare beskaffenhet. Dess civillista är merendels så rundligen tilltagen, att med blott en ringa beräkuingsförmåga återstå icke så obetydliga summor till välgerningar eller andra ädla ändamål. För alll det nyttiga, vackra eller redbara, som sker i styrelsen, tager Regenten ensam äran, och för allt det oriktiga, usla eller dåliga drabbar ansvaret och skammen dess ministrar. Man synes således hafva skål för den förmodan, att det icke är med vederbörandes veiskap och vilja, som detta skrik öfver våld, rån och alla tänkbara brott eiler oädla afsigter fores af en mängd skrifiställare och tidningsredaktioner, utan att de blott representera det koteri, som hitills ansvarslöst och för det mestå onyttigt förtärt statens medel. Att detta koteri dock utgöres af ett både mäktigt och talrikt anhang, som oftast är nära förbundet med Regentens egna sympathier, kan man finna om man öppnar en eller annan kalender, och der betraktar den stora mängden af höga embeten, såsom Riksfalkeneraren, Riksjägmästaren, Riks stallmästaren, Riksdörrvaktaren, Riksförskararen, Riksallmoseutdelaren, o. s. v., hvilka rätt ofta åinjuta af statsmedlen en lön, svarande mot deras höga titel. Att detta icke kan så för beständigt fortfara, är hvarom det nu strides, och hvaraf en episod utgöres af de nu sednast i Spanien och Portugal timade händelser.