Aftonbladet – 4 oktober 1836, sida 2

d lugat öfvervägande. RS med billighet och rättvisa mot dess medborgare, så måste man wisserligen erkänna, att den instränkning till ofvananförde tidpunkt för granskningsrättens utöfning, som alla föregående Storihing iakttagit, är väl grundad. Ett motsatt förhållande har nu åstadkommit resultater, som hvarken öfverensstämma med statens värdighet eller rättvisa; och med uppoffring häraf torde dock en åsyftad möjhg fördel vara för dyrt kopt. — Följderna af 8:de Stortbingets Odelsihings utvidgning af den omnämda granskniogsrätten till det under dess sammanvaro förda StatsRåds-protokoll, blefvo, att detta Odelsthing, som äfven enligt adressens innehåll, trodde sig vara förnärmadt genom den Kongl. resolutionen, hvilken innefattades i protokollet, påtog sig en anklagares värf; att det uti egen sak dekreterade aktion; att medlemmarne af Storthingets andra afdelning, Lagthinget, förklarade sig vara behöriga domare i en sak, som, enligt dess natur och Lagthings-medlemarnes deltagande i Storthmgets förhandhngar och i adressen, också är deras egen sak. Sådana voro följderna af det 8:de Storthingets Odelsthings granskumg af ett StatsRåds-protokoll, som, enligt sakens natur och hittills iakttagen plägsed, icke tillhörde det!a, utan ett kommande Lagtima Storthings Odelsthing. Godkännandet af ett sådant förfarande skulle vara detsamma som att, vid hvarje fall, då en tvist uppstode huru vida de eller vederbörande Storthingsmän gjort sig skyldiga till ett grundlagsvidrigt handlingssätt, öfverlemna Konuugens Rådgifvare, uti dessa samma Storthingsmäns våld. Odelsthingets beslut var beklaganusvärdt, emedan det röjer en passionerad öfverilning hos en statsmaktsafdelning; men denna odfverilning kan vara ursäktlig, emedan dsn var en följd af ögonblickets hänförelse. Deremot fattades Lagthingets beslut att förklara sig vara behöriga domare, sju veckor sedan Odelsthingets Aktionsdekret blifvit utfärdadt; sedan dess uppmärksamhet noggrannt bhfrit fästad på det inhumana, det oädIa, det orättrådiga, det lagstridiga uti dess medlemmars dubbla och motsatta roll såsom parter och domare; sedan hänförelsen borde hafva försvunnit, emedan tillräcklig tid varit lemned till Odelsthinget har således enom passionerad hänförelse föranledt , och Lagthinget efter lugna öfverläggning uppställt det fruktansvärda exemplet i Norge: att, under en statsförfattning som synes och kallas liberal, kan en embetsman och statsborgare blifva tilltalad och dömd af sina egna anklagare och motparter, Odelsthing och Lagthing. Denna slags hberalism är liberal för egoa, högst illberal mot andras åsigter; jag kan icke fördraga densamma. fu exempel, sådant som det au förhanden varande , är för mig mera än tullrackhgt! Hvad som nu icträffat, kunde och skulle utan tvi!fvel hända mig oftare. Den förbrytelse jag som o!tast hörer mig förebrås, är milt konservativi monarkiskt-konstitutionella system. Detta är stödt på grundsatser, och på historisk, ffversom egea erfarenhet. Det kan icke förändras, kan i detta hänseende icke förbättras. En Riksrätt kan dekapitera, men icke dekarakterisera mig. Då mitt uppsåt är att förblifva trogen mina grundsatser och min karakter, skulle jag oftare komma i tillfälle att se min ära, mitt i och välfärd underkastade en Riksrätt, hvarje gång jag yttrade en mening, som icke instärodt cg vo och I med Storthingets pluralitet , hvars medlemma I t a , q ulgöra hufvudelen:entet ti RBiksrätten, sålede: oftare blifva blottställd för att dömasaf mina anklagare och vederparter. Min serskilda förhrytelse vic denna tilidrage!se består deri, ait jag, d. 2 Juli delade Eders Kongl. Maj:ts landsfaderliga åsig om nyttan och nödvändigheten af det S:e Lag tima Stortingets upplösning. Ar detta en mo. ralisk eller jaridisk förbrytelse , så kan hvarj statsråd blottställa mig för en Piksrätt ; ty ja har alluid, och skall städse yttra mig för hva 5 Jag anser öfverensstämmande med mitt fåder e S ;S 2 sti skenligen n a ad I ueslands behof, utan att stödja min mening andras åsigter, då jag icke kan finna dessa an tagliga. Grundlagens 30 ålägger Statsrådet ledamöter pligten att protestera mot hvarje be I slut, som de sjelfva finna stridande mot Ri kets Grundlag och allmänna lag, eller ögon skadligt... Dess ord lyda: Finne någon medlem af Statsrådet etc. Secdnast Stortbing, deremot, anser underlåtandet af pro test emot ett beslut, hvilket Storthinget finne skadligt, såsom straffbart. Denna straffbarhe vill jag icke oftare underkastas, 1:o emeda .Starthinase hsa aoca 4ill hvarie