Aftonbladet – 1 oktober 1836, sida 3

Filippo. E inulto Filippo 2 ancör? Gomez. Pensa. .. Filippo Pensai. — Mi segui. Man tror sig härvid nästan läsa en inskription. Men det korta och koncisa går likväl för de flesia åhörare förloradt, och gör ej dan päräknace effskton. Sådant var åtminstone fallet med oss, och, om viej misstaga oss, med större delen af publiken. Alfieris tragedier äro egertligen plastiska keusisiycken, der allt är beräknadt att i en enda figur, på sin höjd i en grupp, åskådliggöra den föreställda personens historia, käuslor och passioner. De göra det äfven, men som de sakna formernas mjukhet och rundniog, frappera de icke, utan måste ses många gånger, studeras och mätas; häntll är den korta tiden af en theatralisk representatioo icke tillräcklig, helst åskådaren icke dit medför forskaingssinnet utan njutnings-begäret. Filip behagade oss de:före vida mer vid läsningen, än vid åskådningen, emedan vi hade vid den forra en tid att eftertänka oeh digerera, som vi saknade vid den sednare, och hvartill mihända äfven torde få läggas, att vi läste originalet, men sågo ötversättningen. Hvad som likväl mest skadar ifrågavarande arbete är, att Schiller skrifvit sin Don Carlos, hvilken är 2 a 3 år äldie än A!lfieris, som författades år 1789 och är hans första arbete, åtminstone det första, han arsett förtjena eit um bland ssmlingen af sina skrifter. Jemnförelsen med Schilers arbete länder onekeligen Alfieris till men. Den förres är en hel, fulländad måilning af Spanska hofvets tillstånd och seder, af hulvudpersonernas lyngze och tänkesätt; åskådaren eller läsaren kan följa händelsernas utveckling och personernas karakter, samt deraf sjelf öfvertyga sig, att resultatet ej kan blifva annat, äv hvad det blilver; han hinner intressera sig för offren och hinver bli nog bekant med bödeln och hans verktyg, för at förstå, det han och de, efier sina enskilda och sin tids bhegepp, vanor och böjelser, ej kunde vara annorlupda än de äro. I Schillers arbete kan visserligen tiäffss en och annan extravagans, och flera utväxter hade kunnat vara borta; men det hela, om också vitinande om en ungdumiig enthusiasm , som ännu icke förmått tygla sina svärmerier, är likväl eti af de största mästerverk, menniskosnillet någonsin frainbragt. Alternis ör vid sidan deraf endast ett godt arbete, men hvars dimensioner synas måhända mindre än de verkligen äro, emedan det råkat stå bredvid er koiloss. Schiller har tecknat tidehsarivet, Alfieri endast sorgespelets katastrof. Hos Schiller ser man den omedvetua böjelsen hos Don Cerlos och Isabel!a utveckla sig tll en kärlek, som likväl a!drig öfvergår til passion, och som de upptäcka endsst för att fördölja den; man ser Filips efurd och svartsjuka näras och utvecklas genom händelserna och omgifaingarnes ipsinuatiover. Hos Alfieri deremot börjar Isabella, vid ridåns uppgåcg, med att omtaja sin kärlek, och andra scenen medför en fullständig förklarivg deraf, liksom mellan ett par älskande i komnedien.. Fedrens svertsjuka blir deremot aldrig fullkomligt kler. Han nedlåter sig, att digta brott på sonen, att beskylla honom för ett ttillämnadt mord, at lita i jadet förevisa ett falskt bref från Carlos, men namner aldrig bestämdt sina misstankar, och förklarar i sista scenen, att han aldrig älskat Isabella, samt att han tror, det de båda föremålen för hans hat icke i sin kärlek öfverskridit tillåtlighetens gräns. Dertull är han nog vag att, seden han förnedrat g till bödelus vendtverk och sjelf räckte giftbägaren åt sin egen a . od On, yttra någon ånger öfver, att bans värt yckats. Alfieri har sålunda gjort sin Filip af kyvärd, emedan man ej ser tillräckliga motiver or hans handling, men icke tragisk, och man änner för Carlos och Isabella blott ömkan , hen ej intresse. Ått emedlertid stycket är ett rbete af förtjenst, lärer knapt någon åskådare estrida, ehuru få torde finnas, som egentligen ppfatta och sentera det såsom en god tragedi. lvarje theater, som ger det, har heder deraf,