Aftonbladet – 1 oktober 1836, sida 3

DJURGÅRDS TEATERN slutade i går sin Stockholms sejur för detia ör, och slutade den på elt värdigt sätt, med uppförandet af Alfieris Filip. Det är verkeligen en sälsam företeelse, att midt ibland en förvekligad och förslafvad nation, der seder, åsigter, sjelfva språket andas vekhet, slapphet och sinnlighet, en så upphöjd, allvarlig, fornromersk, nästan stoisk karakter, kunnat uppstå som Alflieris. Då man läser hans dramatiska arbeten, har man svårt att öfvertyga sig, det man läst. Italienska, ty de hafva med den öfriga ltalienska dramatiken ingenting gemensamt, vi skuile nästan vilja säga: icke en gång språket, hvilket hos Alfieri har föga at denna lenhet, denna mjuka uttänjbarhet, som hos andra Italienska författare. Orsaken torde måhända få sökas deri, att Alfieri, ehuru fodd under Italiens him