Aftonbladet – 1 oktober 1836, sida 3

då cen, såsom Djurgårdstheatern, icke vore i stånd alt gifva Schilters arbete; men hvar och en som kan uppföra det sednare, bör intet ögonblick tveka i valet. Herr Torslow var en förträflg Filip, och skulle varit det ännu mer, om icke hans rena, klangfulla organ gifvit ett slags lyfining åt ys raenens kalla, dystra och forbatliga karakter, som Förf. ej ämnat densamma. Deiua fel linder dock icke Herr T. till någon serdeles förebråelse. Fru Torslow spelade, som vanligt, med mycket förstånd, och säker uppfattning af rolen. Hon rår ej för, att hennes år och gestelt svarare qvalificera henne till hvad hon var enligt kyrkans lag: Carlos moder, äga hvad naturen gjort henne tiil: hans sjaäls älskade. — Herr Happe, som Carlos, Herr Malmström som hans vän Perez och Herr Oltoff som den smilande intrigante Gomez, voro väl icke tadelfria, men hade hvar och en rätt lyckliga 0ögonblick. Vi kuosa härvid icke undgå att anmärka den besynnerliga omständighet, som gjort Carlos till en romanbhjelte, till ett föremål för det allmänna deltagandet. då han i sjefva verket skall varit en högst obetydlig prins, som hvarken i sin lefnad eller i sin död hade någonting utmärkt. Hans föregifna kärlek till sin stjulmor och hans död på fadrens befallning äro en fullkomlig dikt, hvars anledning torde vara svår att utgrunda. Visserligen skulle Filip 1cke tvekat att begå ett barnamord, om hans politik så fordrat; men han är likväl oskyldig till detta brott, utan att derföre vara mindre förakilig. Troligen är han en af de fördömligaste regenter, som någonsin innehaft en thron, och det länder Spanska folket till föga ära, att hans namn verkligen 1 dess annaler omgifvits al ett slags glans, samt att Spanska historie-skrifvare gilvits, som icke blygts att kalla honom stor. Man kan likväl, som monark, svårligen vara mera liten. Endast för kyrkan och dess tjenare var han förträfflig. Efteråt gafs den nätta vaudevillen Xildbrådstjufvarne, och till slut framropades, med någon delning i rösterna, Hrr Torslow, Malmström och bkappe. Man förenade sig likväl slutligen om Herr Torslow, hvilken äfven framkom, och i en gavska mätt improviserad adress till publiken, förklarade sin och khela truppens erkänsla för dess välvilja. Det var förmodligen fsigten , att i Herr Torslows person gifva en hyllning åt hela skådespelaresällskapet, som vållade, att Hr Happe icke blef framropad, ehuru representatio—nen var hans benilice, och han, äfven utom denna anledning, väl förtjent att hugras af ellmänhetens bifall.