Aftonbladet – 1 oktober 1836, sida 2

bhfvit Konungen tillerkänd På lika sätt förhåller det sig med de utomordentliga Storthingen, hvilkas upplösning under hvad tidpunkt som heldst, Statsförfattningens 70 . tillerkant Konungen, när Hans Maj:t så läwptigt finner. Erfarenheten har allt för mycket ådsgalagt, att våra lagstiftande Församlingars förlängda sammanvaro leder till betinkliga olägeaheter. Partier tilldanas, osäkerhet eller tvekan i ärendernas gång uppstå, öfverträdelser af laza myndighet försnedas, samt ansenligen tillökta utgifter påföras Nationen. Då grundlagen fastställt en gräns för dessa sammantraden, har den bjudit dem att, framför allt, handlägga de ärender densamma bestämt såsom de väsentligaste för Stor-Thingens verksamhet, på det de sålunda må göra sig värdiga af deras hufvudmäns erkänsla och högaktning. Vore det än blott 1 sagda åsigt, sum Konungen denza gång gjort bruk af Sitt grundlagsenliga prerogativ, hade Hans Maj:t icke destomindre handlat inom gränsen af Dess rätt och pligt, samt i öfverensståmmelse med Norska folkets behof och välfärd. Men Rikets tillstånd efter senaste Storthings sammanträde, hade föranledt ytterligare skäl. Norges lyckligare ställning kräfde icke mer dessa långa och mödosamma ofverläggningar, dem stadgandet af ett nytt samhällsskickg samt ordnandet af en mängd ärender, både i finans och förvaltning, tillförene gjort nödvändiga; och Konungen hade redan ullräckligen ådagalagt, att, enär omständigheterna så fordrade, Hans Maj:t var långt ifrån att vilja förhindra eller tillbakahålla öfverläggningarnas gång, oansedt nationens ögonskenliga ovilja emot Storthingens alltför långa ssmmankomster. Sådant var förhållandet under 18135 och 1816 årens Storthing, som varade i mer än ett års tid. Men denna nödvändighet var icke mera förhanden. Under åren 1815 och 1816 hade maa ånnu att hela skadorna efter ett krig emot Sverige, som församlingen i Eidswold förorsakat; man hade att betäcka en från samma krig härledd skuld af 22 millioner Riksbanksdaler, som oförutseendet, för att ej säga mera, ådragit en folkmängd af 850,000 raenniskor, beröfvade all slags handel och nödsakade ait utifrån hemta lifvets oundgängligaste behof; man hade att tillskapa en natronal-bank, frivillig eller tvungen; man hade att betala Norges avdel i en med Danmark gemensam stats-skuld; att ordna allmänna förvaltningen, dittills godtycklig i följd af krigets härjningar; man hade ändiligen, förbindelsen att, genom långa och utbållande omsorger, för Storthinget ådagalägga att inga öfverilade beslut borde vidtagas. Så visade sig Regeringens fördragsamhbet. Nu utvecklar sig handeln, jordbrukets alster tillväxa och skola inom få år vara tillräckliga till näring jåt en folkstock, som, sedan föreningen, blifvit I till nåra hälften förökad. Konungen bör således hoppas, att sednaste Storthings medlemmar, långt från att7vara känslolöse för detta nationens välstånd, skola jemte Hans Maj:t erkänna föremålet nu vara, att öf verlägga om framtida förbättringar till befrämjande at båda folkens fördelar och sällhet. I Storthinget bar användt mycken skyndsambet i afslåendet af de propositioner, som KoInungen, i afsigt att förbättra och befästa I samhälls-byggnaden, låtit Storthinget — tillställa, men denna församling bar icke med lika Iskyndsamhet behandlat återstoden af de densamma åliggande ärender. Konungen tvekade dock icke att bevilja Storihinget en förlängd Isamlingstid, med tillägg, att sådant vore tills viI dare; Wiljandes dermed låta förstå, att man ;licke borde missbruka denna tidsförlängmng, lutan basta att afsluta de mest maktpiliggsnde -larenderna. Penna tillokade tid har sträckt sig utöfver två månader. Då arbetena icke destoI micdre ej fortskredo, samt då Hans Maj:t härvid afvägde icke allenast det närvarandes u:an loek framtidens intressen, ansåg Hans Maj:t nödvändigt att Grundlagen, äfven i denna del borde hållas i helgd, och Storthingets afslutande I blef, enligt 80 G., af Konungen ensam anbefaldt. Att klandra denna åtgärd; att tro sig efter välbehag kunna ingjuta skräck i Statsrådens sinnev; att tyda Stats-författningen i silt sammanhang och i sina delar; att förvandla Riksrätten till en polinsk domstol och gifva densamma egevskapen af en samvetsnvämnd; att begynna med Tböters åläggande, för att framdeles kunna gå änInu längre; allt detta uppmanar Hans Maj:t, att enligt Dess Konsgliga pligt, vidtaga nödiga åtgärlder för att hindra allmän anarki eller enskild