Aftonbladet – 1 oktober 1836, sida 2

TC I5HRAR MU CISLCEPNS HYlLeRGT, lastat Br. MIL. Ovissheten huruvida den kos Kongl. Maj:tsl: jorda anmälan af RiksRättens dom skulle ll öranleda någon åtgärd. från dess sida eller ! cke, skingrades i går afton, då man läst ett: ångt Reskript i Statstidningen, som utan tvif-: el hör till de märkligare nyare historiska hand-l: ingarna argående Norge. Vi intaga det derföei dess helhet. Då frågan angår grannriket och eskrifvelsen ör öfrigt icke innefattar någon egentlig regeingsåtgärd, utan blott en opinions-yttring och en proposition, ause vi några reflexioner öfver denna allvarsamma skrapa, icke i detta ögonblick påkallade, sakre, att de goda tidningarna icke lita ämnen dertill saknas på grund af detta dokument. Huruvida det kommer att göra påräknad verkan i Norge, och om spännimgen häraf skall ökas eller minskas, derom lär man bäst blifva upplyst af den Norska pressen. Konungen her blott derföre antsgit Gruodlagens 80 . att han uti densammas lydelse fuanit rävigheten Sig ensam tillagd att upplösa det Lagtima Storthinget, sedan detta i trenne månader varit forsamladt. Hans Maj:t bör använda denna rätt, i händelse Storthingets medlemmar underlåta att, framför allt, behanzdla de Kongl. propositionerna, grundade på landets intressen samt på folkets väl. När Konungen beviljade nationen de vidsträckta medgifvanden, som innebåillas i grundlagen af den 4 November 1814 samt i 1815 års Riksakt, var Hans Maj:t långt ifrån den tankan, att Storthingets medlemmar kunde, förr än sekler tilländalupit, förlora minnet eller traditionen af de rättigheter, som Fredsfördraget i Kiel tillerkänt Konungen af Sverge. Awu vilja ingå i pröfning af Hans Maj:ts grundlagsenliga rättigheter för at söka kringgå dem, vore en uppmaning att till sagda fördrag återkomma. Sjette artikeln af konventionen i Moss stadgar, att ingen må kunna tilltalas, medelbart eller omedelbart, för de meninger emot båda rikensas förening, som han yttrat före afslutandet af samma konvention. Denpa artikel, medgifven på de Norske befullmäktigades begaran, innebar på en gång ett erkännanIde af det klander, hvartill de gjort sig förfallne, som inledt Norska folket i ett krig emot Sverge, och ett bevis, att detta rike, samt dess Konung icke hyste någon annan afsigt än den, att i politiskt håoseende oupplösligen förena de båda nationerna, förkastande2, från Svenska folkets och dess Konungs sida, all tanka om återI bördsrätt emot krigets upphofsmän. I Då Odelsthinget låtit inställa Statsministern inför en Riksrätt, till större delen bestående af medlemmar vtaf sämma församling, som förkla rat sitt upplösande vara skadligt, har det dymedelst gjort hela Storthinget till Domare i egen Isak. Det har således utöfvat en lagstridig ji stället för en rättrådig handling, och det har på samma gång förnärmet Konungens prerogaHiv. Ösgonskenligt är, att den Storthinget tillerkända rättigheten att låta sig föreläggas regeringens protokoller och handlingar, icke kan utsträckss tili andra än dem, som föregått Storthiogets öppnande; sålunda har denna rätt allt hittills varit förstådd och utöfvad. Denna granskningsrätt har, efter stadgadt bruk, blifvit tillerkänd åt nästföljande laguima Storthiag, i afsigt ati detsamma må kunna med full sakkännedom , rättvisa och oväld bedöma regeringenus åtgärder, i stället för att vägledas af förutsättningar eller af osannfärdiga rykten. Men detta ändamål skulle helt och hållet förfelas, så framt Stor-Thinget ansåge sig berättigadt, att tyda Grundlagea dithän, att dess pluralitet kunde låta ioställa inför en Domstol, hvars flesta Ledamöter tillhöra Storthinget, de Embetsmän, hvilka ej afrådt en åtgärd, som varit Församlingen misshaglig, deifore, att den angått henne sjelf. Sådant vore antingen att helt och hållet skilja Konungen från Sina Rådgilvare, eller ock förliudra Hans Maj:t att någonsin använda de prerogativer, dem Grundlagen tillerkänt IHooom så:om rättigheter, samt ålagt Honom såsom pligter. Konungen bar aldrig inhemtat Norska Regeringens tarkar, rörande de tiilförene hållna Storthingen: upplössing. När Hans Maj:t Sjelf varit närvarande vid deras afslutande, har Hans Maj:t hållit Sig inom 80 S:s föreskrifter, samt helt enkelt i Stats-Rådet, utan att äska dess ledamöters taakar, tillkännagifvit Sim vilja att på utsatt dag afsluta Storthinget; hvarefter befallning blifvit om oo så sffantligen kyngöra Adot Krrcarmlingen