erkände deras lyckliga inflytande, och hembar äfven min gärd af hyllning och erkänsla åt de menniskovänner, som bidragit till deras uppkomst och ännu fortsätta vården derom; kunde jag likväl icke dölja för mig sjelf deras otillräcklighet, så länge ännu bredvid dem finnas lastens skolor; der det uppväxande -slägtet erhåller daglig ofning och inviges till en framtid af brott och elände; då man ännu t. ex. ser huru stadens åkare i sin tjenst använda 10 till 12-åriga gossar, hvilka af sina äldre kamrater, med barnasinnets vanliga härmningslust, icke inhemta något annat än deras fel och olater, der de vänja sig vid brännvinets njutning, svordomar och eder, samt erhålla kunskap om oseder och vanarter, till hvilkas utöfning ingenting annat fattas dem, än: en mera avancerad ålder; då man ser lika gamla, eller ännu yngre barn stryka omkring vid stadens broar och hamnar, med enahanda seder och på enahanda utvecklingsbana, samt ofta med vämjelse finner dylika beklagansvärda varelser tidigt på morgonen utströmma från krogarne, stojande och halfrusiga — — — — då tänkte jag: framställ jemväl denna tafla för menniskovännen, och och hau skall se, huru mycket som ännu återstår för honom att göra, och hans ädla hjerta och hans upplysta förstånd skola gif va honom vid handen, hvad som behöfver företagas, för att rädda äfven dessa olyckliga undan förderfyet, medan bättringens timglas ännu eger qvar några sandkorn, det goda utsädets blomma ännu icke hos dem mistat alla sina blad. och ljuset, som bör leda dem på den bättre vägen, ännu flämtar i deras själ.