Aftonbladet – 5 augusti 1836, sida 2

-lja den andres galenskap; men hans egen är och! I förblifver likväl oafsortad. Vi skola nu kaIsta en hastig blick på den Argusiska fixa ihvad som är hans egentliga thema för dagen, deen — hvilken väl är i det hela något lös, fast man måste kalla den fix, för att icke stöta frenologerna för hufvudet. Argus indelar gemenligen sin tidning så, att det nämnes kortligen i en sotits inledning; och: sedermera anställes den stora kannstopningen uti artikeln nedanföre. Detta ser rätt besynnerligt ut, då, såsom nu är fallet, inledningen eller Ismörgåsbordet innehåller platt ingenting annat, än just samma rätt, hvilken sedan sättes fram i stora kannan. Sådant är icke alldeles olikt, hvad Min son på Galejar berättar om ombytet med Jrätter om skeppsbord: till fceukost ärter och -Istenade extas, stockfisk, till middag stockfisk och ärter. Men denna fallenhet för variation kommer af den försom vår Herman v. Bremenfeld sjelf framsatt på smörgåsbordet just vid den stora Istöpningen öfver Alibaud, eller d. 27 Juli. Såsom billigt är, användas, vid stora måltider, några ytterligare kryddor, för till I fället införskrifna och bestående i ett eller flera ord, som vanligen åro så sega, att ArI gus tuggar och vänder dem i munnen, till dess: fråggan står honom kring läpparna. En dylik seg persedel har han nu komrmit öfver; och kaI taclysmer få vi väl se tuggas i ett par år, li; Itik?, jonglörer etc. vaikasi ett decenvium åtI I kasom vi förut sett evidens, dynastisk polii minstone. Minerva dömde Alibaud till svältkur, ty hon fann hans sjukdom 1i magen. Årgus trakterar ! honom med ett afkok på fanatism. Och den; politiska fanatismen har ingen ännu förstått,;det säger den store kannstöparen, honom sjelf naturligtvis undantagen; hvarföre revolutionens historia ännu är oskrifven, emedan Aan icke låtit bej veka sig att skrifva henne. Detta är stor skada, äfvensom att han icke förmått sig att upplysa verlden, huru det rätteligen kan hänga tillsamman med identiteten af Pancien regime och mouvementet. För vanliga menniskoögon ser det ut, som om denna identitet icke funnes på något annat ställe än 1 Argi grumliga, fixa idejer, hvilka, afredda med desappointementets : jska, mycket mera än Alibauds gerning z fanatism. Om man skall antaga dennes beveI kelsegrund hafva varit fanatism, så var det åtminstone en mycket enkel fanatism, ett beslut att offra sig för en enstaka handling, den han J ansåg nödvändig för fäderneslandets räddning (och detta synes Argus erkänna, då han förkastar Minervas påstående, att bevekelsegrunden : var enskild, var behofvet att stilla magens bulJer och dån.) Sådana fenomener skola nödvändigt allid uppstå, vid sådana kriser, som efter en folkrevolution, hvars frukter blifvit till. en del tillintetgjorda, och det torde väl ännu: vara i någorlunda friskt minne, att redan förtre år sedan, efter belägringstillståndet i Paris m.j m. var snart sagdt i hvars mans mun, att det: ej kunde dröja länge, innan Ludvig Filip torde ; falla ett offer för sitt system , i anledning af den ! emot detsamma rådande förbittringen. Hvad är nu Alibaud mot denne? Han är en stor brottsling, en mördare; och derföre har han rättvisligen pliktat med lifvet. Men han handlade ögonskenligen af öfvertygelse, från början till slut; och af någonting sådant har den andre aldrig vetat, aldrig varit mägtig. Alibaud bade, såsom mängden, väntat sig helt arnat af Julirevolutionen, än deraf blef; och då han tyckte sig fullkomligt bedragen, tyckte Frankrikes både yttre och inre politik gå tillbaka till det gamla, tyckte undergifvenheten under heliga alliansen tilltaga, i stället att minskas, såg med ett ord revolu:ionen gjord fullkomligt utan ändamål — då förbittrades hans sinne, då förvillades hans omdöme, så att han grep till ett brott, som i så målto var värre än ett brott, att det aldrig kunde hafva den åsyfiade verkan, aldrig komma fäderneslandet till godo. Det var alldeles samma . känsla som ledde Hermodius och Mucius Sczxvola; men samhället var så beskaffadt, att det!c kunde draga fördel af deras handling. l Argus tror sig hafva upptäckt något nytt, s något för det Franska mouvementet eget, )t deruti att det griper till mordvapen först då det c är besegradt på slagfältet. — Skulle dettals vara något ovanligt? Hvem griper till dylikt, 1 så länge han ligger öfver, ja så länge en öppen If seger är möjlig? Sjelfve Argus, så långe han le var kaxe i publiciteten, var icke på långt nä. r