Aftonbladet – 5 augusti 1836, sida 2

det af dessa band, är just hvad som gör honom hatad af en mängd bland hans egna undersåter, utan att ändock förvärfva honom nåij gon gunst hos Minerva, som är mera fjär, än sjelfva heliga alliansens hufvudmän, hvilka tagit hans törtjenster i nådigt öfvervägande och sagt: han är såsom en af oss. — Hon nöjer sig icke med mindre än en fullkomlig återställelse af de moraliska banden, som icke äro kompletja förr, än Carl X utgör första länken deri. Hon är ensam så god som ett helt hand; och religios måtte hon väl vara, då hon är intaI gen medbroder i Jesuiterorden. Om L. F ville låta intaga sig i detta band, så skulle han säkert försona Minerva till hälften; och andra hälften af hans synder skulle troligen ställas under framtiden, då det kan uppenbart varda, om han går i land med att undertrycka revolutionen, d. v. s. reformerna. En hel bop är undangjordt, och resten skall väl komma, om han får framgång och långt lif. : Obegripligt är, att personer af Minervas tänkesätt ogilla Alibaud; deras satser skulle hafva kommit ett godt stycke fram, i fall han hade ilyckats. Och att de icke sky hans argumenIter — att det icke är republikaner ensamme, som taga sin tillflykt till dem, då allt annat misslyckats — lärer oss historien nogsamt. Från Carl II:s landsflyktiga, legitima hof utgingo många legda dolkar mot Cromvywrells lif, och många mot Napoleon från andra legitima koterier. . Om man pressade Minerva för ett svar, hvad hon tänker om det, skulle hon slutligen icke kunna svara annorlunda än med Kronfogden i pjesen: när jag super, då är det rätt, Att hennes idoler nyttja dylika medel, det bevisar väl ingenting om tidehvarfvets depravation genom vissa lärosatsers praktiska införande! Och sannt är det väl på visst sätt, att de, som vanligtvis praktiskt införa lärosatserna om dolken såsom ultima ratio, icke höra till tidehvarfvet, utan lefva inneslutna i sina herrliga minnen och reklamera dylika rationes såsom sitt privilegium. Ki, som myeket väl unna hvarjom och enom hans anborna Privilegier, vi hata också Alibaud och Fieschi just för ingreppen deruti. Vi hata dem och alla andra, som vanhedra folkens heliga sak genom användande af nesliga medel. Hvad i öfrigt Minervas föreläsning om Alibaud angår, har ingenting af hvad till allmän-! hetens kunskap kommit, bekräftat hennes hypothes, ait det blott var af hunger, som han försökte mordgerningen. Men härom behöfva vi icke utbreda oss; Minerva vet det så val som vi; men dess erkännande passar icke i stycke. Argus har dömt henne strängt, men ögonskenligen rättvist; och domen lyster oss att meddela våra läsare. Å Efter Minervas förmen nde, säger ham, är det blott nöd och hunger samt missnöje öfver sin ekonomiska och sociala ställning, men likväl egentligast nöden och hungern, som varit driffjädrarne till Alibauds handling; inga djupare pyskologiska bevekelsegrunder, ingen fanatism, ingen fix id, dikterade densamma; endast mat var syftemålet! . . . Efter denna förklaringsgrund borde man likväl hvarje dag få höra talas om tusendetals mordförsök mot Ludvig Filip; ty ibland de 60,000 vagabonder som fianas blett i Paris, äro säkert många tusende i en vida mera nödställd belägenhet än Alibaud. Men nog om detta ända till eländighet ytliga och okunniga föreställningssätt om de abobinska fanatici; ett föreställningssätt åt hvilcet historien både under den förra och sista. Fransyska revolutionen gifvit den fullständigaste dementi! Genom detta förnekande af alla innerligare själsorsaker och djupare ! evekelsegrunder, än mat och uppkomst, har likväl Minerva, utan : att märka detsjelf, på det mest naiva sätt karakteriserat sig sjelf och hela det koteri, för) hvilket hon är organ. Ty hvad är det då hon sjelf och hela koteriet har i sigte? Jo uteslu-l tande mat, och mycket mat och god mat, och att få vara monopolister om den myckna, goda maten! Och hvarföre äro de så förskräckta? Jo, för att någon kunde komma och dela: maten med dem, och än värre, måhända helt och hållet köra dein ifrån faten! Och sådanal: materialister, i ordets egentliga bemärkelse, hvilka endast tänka på mat, hvilkas alla intressen : slutiigen reducera sig till mat, och för hyilka!: hvarje innerligare eller högre bevekelsegrund är: ett oting, taga på sig gudliga miner, fara ut: mot materialismen, och klaga öfver tidehvarfvet!