Aftonbladet – 4 augusti 1836, sida 2

att gråta åt, hvilka icke draga i betänkazde att omtala Norges emancipation och stigande sjelfständighet såsom ett tillintetgöraude af Svenska folkets förväntan efter Finlands förlust; skrifter, hvilka i den djerfvaste ton göra vårt land till en provins af detta Sverige, som således skulle hafva fått en bredd ifrån Stats. udde till Ålands haf. Vi känna slutligen landsmän, som i flera riktninger befarit brödrariket, och hvilka nödgats åhöra, huru man af okunnighet eller ofverläggning utgifvit Norrmännen för Svenska vasaller. Och hvad fordra nu Norrmännen? De fordrar sin sjelfständighet fullkomligt återgifven och uttryckt deras symboler. Och hvari ligger det kränkande för Sverge i denna fordran? Är detta kanhända en barnslig fruktan, ett löjligt fäktande? Ar det just uppfyllandet af dylika önskningar, som skall leda till beslut, skadliga för Sverges intresse och sårande dess national-ära? Kan verkligen svenska staten finna någon ära uti detta halfdunkel, hvari en stor del af den upplysta veriden nu betraktar dess förhållande till Norge. Det är karikaturen på en hoxett ambition att önska sig helsas med en titel, som okunnigheten skänkt — — ? Den konstitu ionelle slutar sina anmärkniagar sålunda: Vi upprepa det: vi åstunda blott redlighet; dessa obestämda talesätt äro oss förhatliga. Det ar en kappa, hvarunder Mephistofslis hästhof feamtittar.