Aftonbladet – 4 augusti 1836, sida 2

Norrska tidningarna med dagens post hafva till och med för Måndagen d. 1 Augusti kommit oss tillhanda. De innehålla hufvudsakligen fortfarande anmärkningar ofver den Svenska tidnings pressens opinionsyttringar, angående våra förhållanden till Norge. Dagligt Allehandas märkvärdiga uppsats, med hvilken vi ett par gånger sysselsatt oss, utgör ett af de förnämsta föremålen för deras uppmärksamhet. Den Constitutionelle meddelar deraf en utförlig recit, hvilken slutas med några anmärkningar, hvilka torde förtjena att äfven här meddelas. Men Dagl. Alleh. talar äfven om Norrska folkets otacksamhet mot Sverge, och således måste Stortkingets upplösning, en sak som angår Norge ensamt, tjena till utgångspunkt för klagomål öfver unionsförhållandeine, som icke kunna stödja sig på annat, än ett groft missförstånd, eller en uppsåtlig vrånghet. Det är svårt att veta, för hvilka välgärningar Norcge har att tacka Sverge, och det är kanske första gången, man vill gifva unionens trofasthet och oupplöslighet denna basis. Det är påkostande att tänka sig, att en frihetsälskande, aj sina minnen stolt nation (Svenskarna) skulle gräma sig öfver förlusten af de lagrar, den gått miste om genom afbrytande af ett ödeläggelsekrig med ett beslägtadt folk, som blifvit såldt såsom lösören och öfvergifvet af hela verlden; men det är på andra sidan lätt att inse, hvilka frukter denna eröfring skulle hafva burit. Under närvarande förhållande är, i det hela taget, hvarje hänvisning till dessa förhållanden tom och ändamålslos; det är icke på sådant sätt man komiwer Norrmännen att glömma sina kusters spärrning hungersnödens plågor, eller att öfvervinna antipatien mot Svenska nationen. Låtom oss rent ut tillstå det, — emellan de båda folken finnes en ärfd irrationel ovilja, som endast tiden och en ömsesidig rättvisa kunna utplåna; men det må icke heta, att Svenskarne hafva visat Norrmännen något förtroende och tillgifvenhet, som dessa icke återgälda. Norska skrifter, hvari unionsstaten behandlas med fiendtliga uttryck, som kunna ens förtjena namnas, känna vi lika så litet, som författarens i Allehanda samtal med hätska Norrmän; men vi känna deremot Svenska skrifter, som vidlyftigt utbreda sig öfver denna förening