Aftonbladet – 4 augusti 1836, sida 2

(Insändt.) Uti N:o 5 och 6 af detta blad har genom Hr Prosten Odhners försorg minnet af den Waksonska skolan, efter ett långvarigt begrundande, åter blifvit upplifvadt. Då detta är en enskild affår emellan de stridande parterna, må det, i hvad till densamma hörer, ankomma på hvar och en af dem att sopa rent för sin dörr; men då Hr Odhner dels antagit sig försvaret af Skara Konsistorii förhållande, :och dels yttrat sina tankar om det offentliga afsaken, d. v. s. hvad folkundervisningen i allmänhet vidkommer, så ville också insändaren gerna hafva ett ord med i laget. Då Hr O. för Konsistorii förfarande söker en ursägt deruti, att regeringens beslut kunde på förhand sntagas såsom gifvet, synes han dermed hafva gjort Skara Konsistorium en slät tjenst. Kan och bör ej en auktoritet fritt yttra sin bättre öfvertygelse, äfven om den befarar en mindre lyckhg verkan deraf? Och hvartill tjenar det att inhemta råd, om beslutet vore på förhand fattadt? Ins. häraf tviflar icke heller, att, såsom Hr O. sig uttrycker, samtlige herrarne i Skara Domkapitel äro räclänkande män och värdige medlemmar ef ett konstitutionellt samhälle; men han vågar ock tillägga, att han tror, det äfven de, såsom andra, kunna misstaga sig, och troligen vill ingen af dem tillerkänra sig infallibilitet. Vare detta nog rörarde Skara Konsistorium! — Väl önskade .Ios., jemte Hr O., att folkundervisningen kunde bestridas, utan att göra intrång i den presterliga kasten, hvilket anses så förnärmande för ståndets privilegier; men då dervid ,ännu möta så många svårigheter, tror han ock, det saken är för vigtig att borträsonera genom skenfagra skäl. Om det är anledning att befara, det prestmän, hvilka dock den andliga vården af kallet egenthgen tillhörer, anställde såsom skollärare, skola försumma sitt vigtiga kall, blott för det de tjena på exspektans, hvilket Hr O. gerna vill to om dem, — och utesluter väl en loflig omsorg för det timliga begreppet om ett redligt uppfyllande af åtagna pligter? — så synes man ej hafva mer att vänta af en fråu gymnasium till aka demien dimitterad, hvilken troligen ej, om han är en duglig ycgling, åtnöjer sig med att för lifstid qvarstadna vid en plats, der en så knapp utkomst belönar hans mödor, som t. ex. vid Axtorp, om hvilket Hr O. gjort sig mödan att gifva en någorlunda fullständig beskrifning. Icke heller kan insändaren förstå, hvad ondt kan ligga i en skollärares befattning med något presterligt biträde, då det nemligen ej ruaträffar vid samma tid, som han sköter sin skola. Dessa sysslor kunna, enligt insändarens mening, alltför väl vara koordinerade utan någon olägenhet, trots Hr O:s tanka derom. Hvad åter vidkommer de skolor, som äro försedde med klockare till lärare, fruktar insändaren, att de oftast illa uppfylla sitt ändamål — undantag förnekar visst ej insändaren. — Klockare, som ej kurna läsa obehindradt i bok, äro nemligen ej så sällsynta; och om de öfrige kommit något längre, kunna de likväl svårligen anses vuxne kallet af en folklärare, likväl beror det naturligtvis På, huru mycket man vill att folket skall lära. Hvad man bör tänka om dem, som tycka, att desse äro passande lärare, vet Jag ej rätt väl. Kanske bör man tro, att desse äro de, som frukta, att grundlagarna och samhällets öfriga institutioner, jemte bristerna deruti, skola tolkas. Huru många andra föremål för det menskliga vetandet finnas ej, hvilka äro väl värda att vidröras och inhemtas! oca hvarföre vill man ej unna den råa, i okunnighetens mörker famlande massan en stråle af det upplifvande, förädlande och lyckliggörande kunskapsljuset, hvilket, då det får verka en innerlig öfvertygelse om det, som är sant och rätt, ensamt förmår gifva en säker garanti för ett moraliskt förhållande? Hr O. talar om bildningen till:en sann kristendom och dess höga värde. Hvem förnekar det? Men