Aftonbladet – 28 juli 1836, sida 2

VN SS AA OR pat än Norska ordnar, så synes det äfven oundgingligt, aut vidröra denna punkt; så vida det sätt, hvarpå Svenska ordnar hittills utdelats till Norrmän, samt inrättningen af en så kallad Norsk ordenskassa och Norska ordens-officianter, antingen maste anses som en för grundlagen frammande och mot unionen stridande amalgamering af den Norska och Sveoska statens hvarannan icke rörande institution:r, eller såsom ett medel, att kringgå grundlagens föreskrift i dess ofvannämnde 23 . Intet synes lättare för Norges Konung, än att afhbjelpa detta klagomål, ty det kan ske antingen genom instiftelsen sf en Norsk Riddar-orden — hvanill Komitdgen icke inser att någon fond erfordras, eller ännu lättare genom att underlåta begagnandet af den i grundlagen gifna rättighet till Ordnars utdelande. somitgen hoppas icke misstaga sig, då den förmodar, att valet af det sistnämnda alternatifvet skulle emoises med största tillfredställelse i hela Norge. Eu ytterligare omständighet, som gifver denna sak större vigt for oss, än den annars skulle kunna tillöggas, då ordenstecken i våra dagar knappt anses efter deras ursprungliga ide, och icke tillerkännas större värde än det, hvarill deras stora ofverflöd har reducerat dem, år den, att de Svenska ordnarnes talrika utdelande till Norrmän har bland andra-det för Norge skadliga inflytande, att det bidrager att i Utlandet missleda begreppen .om Norges och Sveriges mbhördes förhållanden. Alla de frågor, som hittills äro anförda, höra, som forutär nämndt, utan tvifvel til! de slags klagopunkter, hvilkas anledningar med fog kunna väntas undanröjda, så snart de tydligt och utan förbehåll framställas för H. M. Konungen, då Högst densammes vishet och skarpa blick nödvändigt måste anses upptäcka deras giltighet och deras oberäkneliga följder i framtiden, om de Jemnas utan något afseende. MHvarest medlen, att utöfva rättvisa, såsom här, omedelbarligen ligga i H. Maj:ts vår nuvarande Konungs egna händer, der kan Norska folket säkerligen intet ögonblick tvifla på, att de skola begagnas. Men man bör nu öfvergå till några klagopunkter af annat slag, hvilkas afbjelpande är förenadt med större svårighet, emedan de hafva sitt ursprung 1 unions-2kternas brister och ofullständighet, så att de troligen endast kunna afhjelpas genom att supplecra sjelfva unions-föreskrifterna. Här är icke stället att gifva en fullständigt utvecklad tramställning af de många föreskrifter, som unions-akten borde innehålla, för att åt föreningen betrygga ali den varaktighet och styrka, som utgör de förenade rikenas gemensamma önskan. En dyrköpt erfarenhet från Kalmar-unionens tider måste anses hafva inpräglat i Sveriges och Norges minne de olyckliga följderna af bristfälliga unionsvilkor. Äfven nyssnämnde union emellan de tre Nordiska rikena var byggd på samma fullkomliga likhets-princip i rättigheter och värdighet för hvarje serskildt unions-rike, som den nuvarande föreningen mellan Norge och Sverige; men denna prineip var ingalunda klart och konseqvent utvecklad. Der fanns ett fritt spelrum för en olycksalig principal-politiks inblandning, och den uteblef icke eller med alla sina förderfliga följder. Sverige lärer icke hafva glömt de mångfaldiga lidanden och national-kränkningar, hvarunder det måste sucka, intill dess Gustaf Wasas svärd afhögg det olyckliga bandet. Norge har ännu i lifligt minne sin andel deraf. Dessa dyrköpta erfarenheter böra icke vara fruktlösa. Om vi å båda sidor erkänna -— och det måste vi ofelbart — att redan nu i fredens lugna dagar och under en utmärkt fördomsfri och i båda rikena varmt älskad monarks styrelse, unionsföreskrifterna äro i några hänseenden felaktiga och ofullständiga, så kunna vi icke vara binda för, det verkningarna af dessa brister skola blifva högst förderfliga, då det blifvit antingen omöjligt eller högst svårt att få dem rättade, när vi invecklas 1 krig med frammaude makter, eller när Försynen sätter en mindre duglig och rättsinnig furste på Norges och Sveriges throner. Omständigheterne synas för närvarande vara de gynsammaste att med ömsesidig redlighet och aktning förena sig för att godtgöra det försummade, i anseende till åtskilliga högst vigtiga unions-föreskrifter, hvilka annu saknas, och hvilkas framtida saknad kunna befarar man medföra de skadligaste följder. En snart. 222:årig erfa renhet och förhållanden, som tillåtit lugn öfoo Ean ONE CVA