den furste, som grundlade unionen, och som uppriktigt måste önska, att för århundraden befästa detta sitt storverk, på konungastolen, prydd med Norriges och Sveriges kronor, älskad af båda natiomerna, och åter med kärlek omfattande dem, högt aktad af hela Europa, i sällsynt grad utrustad med de höga egenskaper, hvilka göra regenten till en välsigaelse för de nationer, som se honom i spetsen för deras styrelse. Så gynnande omständigheter böra begagnas medan de finnas. En gång försvunna återkomma de aldrig mer i hela sin vidd. Komitgen kan, i ötverensstämmelse med dessa betraktelser, icke draga i tvifvelsmål, att den lämpliga tidpunkten nu är iane för Norges nationalrepresentation, att närma sig H M. Konungen med en underdånig framställning om vigten af, att tillvigabringa unions-enliga stadganden för åtskilliga högst väsendtliga punkter, till hvilkas billiga afgörande hvarken Norges grundlag, eller den serskildt upprättade uniovsakten erbjuder tillräckliga medel. Bland sådana punkter tillåter komiteen sig att utmärka och behandla följande: a) Norska örlogsflaggan. Denna bör, till följe af grundlagens 111 f vara en unions-flagg, det vill säga en flagga, som anlingen gevom sin helhet eller till en del utmärker, att Norge och Sverge, i anseende till krig och fred med andra makter, utgöra tillsammaus en politisk enhet. Det ligger i sakens natur, att begge de förenade staterne böra vara hbka förpligtade att föra denna unionsflagga som örlogsflagga d. v. s. på begge rikenas krigsfartyg och fästningar. Hvarje annat användande af unionsflaggan bör anses såsom unionsstridigt; ty det är endast som väpnad styrka de båda, hvar för sig sjelfständiga och af hvarandra oberoende staterne, uppträda som politisk enhet i förhållande till främmande makter. Om något af de förenade rikena 4illåter sig, att, u tan det andras samtycke, bruka umonsflaggan, hvarest flagga plägar användas i inre egna institutioner, som ej angå unionen eller örlogsväsendet, t. ex. vid lullverkets byggnader och fartyg, då handlar detta rike unionsvidrigt; och tillåts sig båda rikena sådant, utan formlig öfverenskommelse, då sker härigenom en oformlig förändring i de ingångna unions-föreskrifterna, till hvilka grundlagens 111 otvifvelaktigt bör räknas. Det bruk, som i Norge, och förmodligen äfven i Sverge, (se Generalkonsuln i Barcelona Wertzyaihii kungörelse, hvari åberopas en, förmodligen Svensk förordning härom af den 22 April 1829) hittills gjorts af unionsflaggan på andra ställen, än rikets krigsfartyg och fästningar, måste komitcen följaktligen anse som stridande mot grundlagen och unionens principer, allt utan ringaste hänseende till flaggans egen beskaffenhet. FP AT nn ee fm. 29 1 11, AT 4 se I