Aftonbladet – 28 juli 1836, sida 2

som ett bemödande, att geaom yttre tecken framställa Norge, tvärt emot föreningens princip, som en underordnad stat 1 Unionen, synes af sig sjelf påtagligt, och erfordrar ingen vidare utveckling. Icke mindre tydligt förekommer det Komitcen, att Norge på det kraftigaste bör protestera häremot. Att låta dylika kränkningar opåtalt passera, kunde under tidens lopp få utseende af ett siillatigande samtycke till Sveriges förhållande som principalstat i unionen. Norges konstitutionella Konung, hvars pligt det är och hvars vilja det tvifvelsutan måste vara, ait tillse, det Norges grundlagsenliga rättigheter såsom fri och sjelfständig stat icke åsidosättas, bör, när han underdånigst göres uppmärksam härpå i egenskap så väl af Sverges som Norges Konung, vara i besittning af behöfliga medel, att i detta hänseende uppfylla Norges rättvisa och billiga fordringar. Komittgen är således ense med Proponenterne, att älven denna punkt behandlas i adressen. 3) Svenska Riddarordnars utdelande till Norrska borgare, såsom belöning för förtjenster om Norrige. Denna punkt är icke omnämnd i förslaget, men förtjenar utan tvifvel att tagas i betraktande vid den ifrågavarande adressen. Då grundlagens 23 f. säger: Konungen kan utdela ordnar, till hvem honom godt synes, såsom belöning för utmärkta förtjenster, hvilka då böra offentligt tillkännagifvas, men ej annan rang och titel, än der, som hvarje embete tillhörer, så synes följande slutsatser böra anses som obestridliga. 1) Med Konung, kan här endast förstås Norges Konung, men i egenskap af Norges Konung, kan han icke utd-ela Svenska ordnar. 2) Svenska ordnar kunna icke tillika blifva Norska ordnar, utan med begge nationernas samtycke, således till följd af en unionsföreskrift. En sådan uvions föreskrift existerar icke, och följaktligen böra de ordnar, hvilka hittintills efter unionen blifvit tilldelade Norska borgare a! Norges och Sveriges gemensamma Konung, endast betraktas som svenska ordnar, och såson utdelta af H. M. i egenskap af Sveriges Konung. 3) att då vid dessa ordnars utdelande icke offentligt tillkännagifves, för hvilka utmärkta förtjenster vederböraovde med dem benidas, bevisar sådant, att H. M. Konungen icke eller betraktar dem, som de i grundlagens 23 omnämnde Norrska ordnar, då i motsatt fall uraktlåtandet af detta tillkännagifvande skulle vars en öfvertrådelse af grundlagens uttryckliga bud ty att ordet må på detta ställe i grundlagen för nuftsenligt icke kan hafva annan, än en befallande betydelse, är för klart att behöfva någor deduktion. Dessa troligen obestridliga sanningar hafvsz länge varit insedda; nationalkänslan har i en följd af år sårats af att se Norska borgare, dels måhända till belöning för allmänt erkände eller supponerade förtjenster om fäderneslandet; dels utan sådan tänkbar orsak, behängda med ordenstecken, som tillhöra en annan stat och allena bära märken och emblemer, som passe för denna, utan något slags syftning till, eller aflägsnaste förbindelse med Norrige. Genom tryckpressen har ofta klagan förts häröfver. På förslag af representanten, numera aflidne Landsdomaren Nansen, beslöt redan de första lagtima Storthinget, att genom en underdånig adress anhålla om en nationell Norsk riddarordens stiftelse, så framt Hans Maj:t nådigst behagade utdela ordnar i öfverensstämmelse med grundlagens 23 f. Som ingen resolutior härpå följde, föreslog likaledes numera aflidne presten N. S. Schultz den 26 Februari 1818 på andra lagtima Storthinget i en underdånig adress, att förnya ansökningen om en Norsk riddarorden, hvilket förslag med stor pluralitej bifölls. Under den 7 Juni samma år kommur nicerades Storthinget H. M:s resolution af der 25 Maj 1818, det H. M. var sinnad stifta er Norsk riddarorden, och att för det ändamålet låta upprätta ett öfverslag på omkostningarne dervid, om hvilket Storthinget skulle underrättas, för att kunna anvisa den fond, som kunde finnas oundgängligen af noden. (Se Storthingets Protokoller för 1818 Febr. sidan 246, Mars, sidan 42—60 och Juli 61.) På Storthinge 1821 gjordes ånyo motion angående detta ämne af representanterne Nansen och Knudssen. (5e Protokollen för 1821, April, sid. 80, 83,1111, och Mars 169.) Sedan den tiden har å Stor