Aftonbladet – 20 maj 1836, sida 2

2 (LS ttt(tTfMrTTJS M TOMT NR RES NE EE AEN SMR RR ARA att jag lagt lögnen till våldet, och insinue:at;, att j:g i moralisk måtto skulle vara fullkomligt öfverbevisad om uppsitst, som ock skulle nära nog vara lagligen bevisadt. Visligen har mean dock undvikit, att i denna del vädja till domstolen, som pröfvar frågan. Meningen att skända är redan i stämningen tillkännagifven och denna afsigt vinnes lättast, genom vad till opinionen, (som vissa anse sig berättigade att bedraga, till följd af den häfdvunnsa vanan, när nemligen frågan är om något argt och elakt,) som alltid dömer efter sin känsla, aldrig efter förutgången pröfving, och, som nu blifvit sensibel genom de förfärliga jemmerrepen. Om det ock blefve bevist, ait jag Löwen träffat Herr Lindh i förstugan och bedt honom medfölja i det rum, der jag och mina kamrater vanligen spisa, i uppgilven afsigt ati få tala med honom, så följer deraf ingalunda, att detta skett i afsigt att slå honom, hvilket hvarken får presupponeras, emedan en möjlig oskuld bör vara grundstenen i hvarje ransakning, ej eller finnes vidrördt i vittnesmålen, des!o keldre, som vittnen ensiämmigt berättat, alt tvist varit om Hr Lindhs skyldighet, att gifva upprättelse för en förolämpning, ehuru några slag oförsigtistvis kommo att utdelas såsom följd af hans trotsiga vagrande, å:följdt af min och ton, som kanske förrådde en från annat håll uppgjord plan, hvilken, erär det tillhör tidsandan, stt se spöken på ljusa dagen, likasåväl, som någon tillsägelse af mig, kunnat vara: anledningen tll Lindhs benägenhet att följa, ja förfölja mig in i matrummet, för att åstadkomma eit uppträde, vid hvars bearbetning, det aldrig slocknande hatet, kunde få tillfälle smaka en redan länge saknad njutning. Om det antages, att jag råkade Hr Lindh i förstugan och, det derjemte autages, att min afsigt varit att slå honom, så hade ju detia likasåväl kunnat verkställas i förstugan, der vi väl måt!e råkats utan vittnen, emedan ingen derom vittnat; till bevis hvarför man ville anse, den oförsynt framställde händelsen på Norrbro, der jag, ensam förolämpad, äfven förgick mig; men hvaraf åtminstone kan inhemtas, att feghet icke är hufvuddragei i min karakter. Kärandebiträdet har ock sckt åstadkomma bevisning i målet på eit eget sätt. De inkallade vittnen hafva af honom icke blifvit tllfrågade, om ett till gerningsman tid och rum bestömdt försåt, utan han har uppmsnat dem att berätta, om 1cke något försåt varit utståldt för Hr Lindh ait någon gång verkställas, hvilket han antyder skall vara öfverenskommet inom hela korpsen; (ty han vet hvad hans hufvudmen förtjeni,) De skulle alltså icke vittna, utan på sin ed angifva, sig sjelfva, mig eller zndre, ännu ej nämnde personer, för först emot Hr Lindb. Hen har ock uppmanat dem ett be-ätte, om jag ej efter gerningen, för dem redogjort, på hvad sätt jag kom att utföra, det såsom gifvet antegna försåtet. Alla inom korpsen äro således jäfvige, jemlikt 61 kap. 3 Q Missgern.Balken, hvars ord äro: ?Nu har Kan hvarken rådt eller hulpit tll gerningen, men vetat förut att den var å färde och det ej uppenbarat, eller ock, sedan gerningen är glord, fått derom kunskap och bulpit den att dölja; plikte efier omständigheterna: Nu hafva vittnen om e:t så beskaffadt försåt ingenting vetat, emedan det alldrig funnits, men skulle något vittne det vetat, men ej uppenbarat, så vore ban delaktig i brottet; uppenbarade han det åter nu först efter sedermera derom erhållen kunskap, på en så beskaffad fråga, så vore han angifvare. Det är sannerligen ett värdigt sätt att genomdrifva ett så ädelt syfte; men meriugen her aldrig varit den, man har än ytuerligare velat förolämpa bela korpsen och, de, som vittnat, men ingenting berättat af hvad Hr Lindh och dess patronus önskat, blifva visserligen antydde såsom lögnare inför både Gud och samhället. Hvad mig Westfeldt beträffar, så har man sammanblandat mine enskilde skyldigheter, såsom befålhafvare, och mina allmänna såsom somhällsmenniska. I förra fallet sorterar jag icke under de foris, der detta mål efter stämningen pröfvas, här är endast fråga om i hvad mer eller mindre mohn jag bjelpt eller rådt till gerningen, att den derigenom skedt. Jag ämnar icke inför lag försvara mina emot Hr Lindh fällde yttrander, ehuru jag icke eller återtager mitt generella omdöme, att det enda medel att gifva Hr Lindh respekt för vår korps den han ofia förolämpat, är en blå rygg, (det han kanske, om han varit fattig man, redan erhållit för sitt väl; förhållande så emot samhället som korpsen) hälst han med glädje skulle emfattat en rättegång rörande föro. lämpningar, dervid gränsorna för dess begär att föroläma blefve utvidgade och alltsammans slutligen försonadt med några Rdr:s plikt; men jag kan aldrig förmoda, att någon domare derföre kan falla på den åsigt af saken, att detta mitt omdöme innefattar, hvarken en uppmaning till någon, att gifva honom eu blå rygg, eller om detta sker, detsamma varit en följd deraf.