Aftonbladet – 14 maj 1836, sida 2

alldeles försvunna, aristokratiska metihoden att förvärfva förmögenhet genom exaktiozer och utprässningar. Den är numera, åtminstone i de flesta civiliserade länder, nedsjunken till en eventuell närighet under ovanliga händelser, ssom krig, och finns såsom stående princip ännu blott i halfvilda länder. Vi lemna således all betraktelse deröfver och inskränka oss till de tre först angilna närighets-slagen. : På den proportion, hvari de äro blandade, beror en nations industriella lif och trefnad. Om spekulationsspelet blifver den rådande åhågan, då är nationen anfrätt af en svårboilig kräte; dess ögonblickliga sprittBingar äro ett rus; lifligheten är skenbar, lifvet utan annat värde än ögonblickets. Denna sjukdom, mindre farlig hos ett folk, som redan på naturliga vägar förväsfvat öfverskott sf kapital och blott ser omkring sig efter ulvägar att använda det, blifver deremot absolute Ieialis? hos ett folk, sem just är i behof att samla det; men sjukdomen är lyckligtvis intermiitent; de svindlande spekulationerne på Mississippi-aktier hos Fransmännen, på blomsterlökar hos Holiandarne, på jordegendom i Sverige under diskontperioden och på bränvin i sednare tider, räckte icke så länge, att de hunno aldeles förslöa nationen. Dess naturliga kraft återkom och, med den, en naturlig och sansad uppskattning af hvad som kan vara en verklig uppkomst. Imedlertid är det med denna sjuka, som med pesten i Konstantinopel: blott tidtals rasar den, men finnes dock alltid på vissa håll, åtminstone i tillräcklig mängd till ett vaccin-ämne, som tar, så snart luften blir tjenlig. Hos den oblandade köpmannen ligger alltid ett dylikt f1ö, åtminstone i fall han skall börja med att — förvärfva kapital, och icke har sans nog, for att låta det ske småningom. Om vingleri råder i statens finanser och myntväsende, har man i synnerhet anmärkt, att spekulantspelet finner en för sig gynnande atmosfer för att uppblomstra. Gnideriet, en smutsig planta upprunnen från en i sig sjelf ädel rot, trifves bäst ibland och ofvanpå nämnde säde. Den gödes med avdras nöd och vattn2s med en kautisk lut, som slutligen bortfräter hvarje ädel saft i menniskosjälen — slutligen, ty få äro de, hos hvilka en beroömvärd sparsamhet icke urartar till en sordid, hjertelös snålhet. — Hufvudingrediensen i gnideriet är den samma, som i vågspelet: lättja; men de skilja sig deruti, alt det förra saknar alldeles en annan af det sednares utmärkande egenskaper : djerfhet. Gnidarens lättja är dock af den egna art, att hon tåligt underkastar sig hvarje mnegatif besvärlighet,, fördrager allt, springer en mil för en skilling; men positif, produkuf verksamhet skyr hon, såsom pesten, emedan deruti alltid ligger en risk. Fara skyr hon, då fara finnes att förlora något mateniellt, men icke då heder eller ryggbud äro i fara. Stor vinst älskar bon visserligen högre än liten; men stor vinst är icke säker — och säkerhet är hufvudsumman af dess troshekännelse. — Derföre så snart gnideriandan fått öfverhand — Jinnas måste den alid partielt — smyga kapitalerna ur verksamheten, som icke företer ?f.l sakerhet, in i döda ting. Jagandet efter inteckningar (d. v. s. inkomst utan verksåmhet,) och efter ingen ling annat, (om ej statspapper), föråder således temligen säkert, på hvad punkt den industriella andan inom en stat står, Glädjande är det då, att inom ett sådant folk. nbgou gång träffa en man, som, af öofvertygelse, eiler en dunkel känsla, lika godt! uppfattat sin bestämmelse ur en vidsträcktare synpunkt och genombryter denna skorpa af lifsdöd eller dödsbf (såsem Svedenborg säger), som lägrat sig emkring statens hjerta. Man måste med nöje dröja vid eti sådant fexomen; och våra ofvanstående betraktelser äro törsnledda af ett dcylikt, hvaraf vi skola söka göra en kort tekning. Sverige har, ehuru i mind:e grad än minga andra länder, hat medborgare, som uppfattat industrien i en högre, liberalare mening och sökt befordra sin ekonomiska förkefran, utan ait bygga den på blott djerf spekulation eller rädd sparsamhet. Nyligen dog nära hufvudstaden en man, som blott behöft en högre plats i samhället eller en högre bildning, för att blifva vidt omtalad och säkerligen dekorerad. Men ödet hade ställt honom så, att han icke kurde, hvad man kallar lysa; men har var ett hka irtressant föremål för betraktelse, då man kände honom och förstod riktigt uppskatta hans xestlösa och mångsidiga verksamhet; hans fina, aldrig felande naturliga takt att beräkna probabi!iteter och som skyddade honom mot förluster, der mängden bäf vat tillbaka; hans förmåga att elektrisera och uppmuntra dem, hvilkas krafter han ej blott använde sjelf, utan äfven derjemte väckte till deras egen forkofran; hans naturliga lätthet att öfverse och snabbt ordaa en komplikerad massa af mingahanda, till och med olikartade affärer och företag; hans mod och ståndaktighet att mottaga oah hastigt boia motgångar, utan att ett ögonblick låta nedslå sig af dem; hans