Aftonbladet – 14 maj 1836, sida 2

NÅGRA AELMÄNNA REFLEXIONER I ANLEDNING AF EN ENSKILD MANS BORTGANG. Industrien, eller rättare konsten att förvärfva förmögenhet, visar sig under många olika former. Somliga, med lifligare inbillning och större otålighet att snart komma til! målet, betrakta lifvet som ett spel, der man på ett eller några få kast sätter det otrefliga närvarande mot en lysande framtid och utsigten till en ljuf overksamhet. Dessa spelare förete ofta goda hufvuden, men nästan alltid blandede med en konstitutionel lättja; hvarföre de också, om kastet lyckas, anse sig hafva gjort nog och nedsjunka till en systematisk dyrkan af den gudom, som under ansträngningens tid föresväfvade dem, till ett systematiskt studium af konsten att kroppsligt rjuta och — döda tiden. Någon gång lyckas kastet, men långt flere gånger misslyckas det, och deraf är född den olycksaliga generation, som förpestar de moderna samhällen med klagomål och oro. Vissa politici skrifva derna sjukdom på en förvänd uppfostrans och oro: liga författares räkning; men andra djupare liggande skäl måste finnas, emedan de måste omfatta både denna upfostran och dessa författare. Lagstiftningar och styrelser hafva icke ringa andel i-förebråelsen. Statspapper, statslotterier och en mängd till vingleri lockande ekonomiska anstalter hafva öppnst en bana, som i forntiden icke fanns. Härom vilja vi emedlertid icke vidare inlåta oss. Fenomenet, som visserligen alltid har funnits, torde blott vara mera spridt genom senare tiders anstalter, och exemplar af den ifrågavarande rasen hafva vi dagligen för ögonen, antingen mnedsjunkna i en ljuf sjelfdyrkan och jagt efter retmedel, ler missnöjda och färdiga till allt. De förre åro just de, som högljuddst ropa mot nivelleurer och jacobiner, icke besinnande att det är just deras egaa bröder, som de anklaga, att de sjelfve äro just dessas närmaste anförvandter, och att det blott är en rå träff, som gjort, att desse icke sjunga samma visa mot dem. En annan klass förvärfvare (om vi få mryttja det ordet) har ansett sin siällning och bestämmelse helt och hållet negatif, d. Vv. s. ansett ingen annan styfver vara vunnen, än den som är sparad. Hela deras hushållningssystem består i att alltid gifva ut något mindre än de få in; och på det sättet har det mången gång lyckats att vara rik, efier en lång lefnad af urbärenden och ofta af förakt. De första årens föresats blifver till sjut behof; och gnidaren går sålunda ned i sin graf, utan att någonsin hafva sett hwartill han samlade, hvilket väl ändock någon gång föresväfvade bonom vid början f hans bana, ty en medfödd, konstitutionell kärlek till penningen, blott såsom sådan, kan man icke gerna tänka sig. Dessa båda klassers förvärfningslust och förvärfningstalent hvilar på den satsen, att jag icke kan viona mera, än en annan förlorar. Lyckligtvis finnes en tredje sort af förvärfvare, som icke hylla denna mening, utan föreställer sig, att jag icke blott kan vinna, hvad min granne förlorar, utan till och med kan genom sjelfva min vinst bereda honom vwinst. Principen för deras sträfvande är arbete, produktion är konsten att sftvinga naturen a!lt flera medel till menniskars trefoad och gjutning. Högst sällan sker väl detta af annan bevekelsegrund än de förstvämudes, d. v. s. den egna vinsten, men det är lyckligt, då egoismen tager en riktNing, som, om ock omedvetet, leder till allmän fördel. Alven måste medgifvas, att industrien och produktionen stundom behandlas under form af de båda förstnämnde