Aftonbladet – 30 april 1836, sida 2

sjukdom, då arbete tryter, då han blir gammal och icke mera kan arbeta. Det såger sig sjelft, att han ingenting kan efterlemna åt hustru och barn när ban dör. En stor del af dessa arbetare fhafva aldrig hvad de behöfva för det ytterst nödvändiga. De bo i usla kojor, flere af familjen ligga tillsamman på halm eller på bara marken; ibland hafva de ett täcke ait skyla sig med, ibland icke. Deras föda består vanligen af torr potatis, och deraf hafva de ibland så knappt förråd, att de nödsas inskränka sig till ett enda uselt mål om dagen. De: finaes äfven exempel på personer, som af hunger drifvitsatt söka föda af vilda växter. Ibland kunna de skaffa sig en sill, eller litet mjölk; men kött hafva de aldrig, utom vid Jultiden, vid Påsk eller i fastlagen. , Somliga fara öfver till England, för att söka arbete nnder skördetiden; andra vandra omkring i Irland i sam -: ma afsigt. Många af dessa arbetares hustrur och barn nödgas stundom gå omkring och tigga; de göra det ogerna och blygas derför, hvartöre de äfven i allmänbet begifva sig från orten der de bo, för att kunna vara okände. Tiggeri är också i allmänhet enda ressursen för de ålderstigne inom de fattigare klasserna, och för dem, som äro urstånd att arbeta, när barn eller anhöriga icke kunna försorja dem. Stora folkhopar drifvas derföre af nöden till tiggeri, såsom enda medlet för dem att uppehålla lifvet, och då man känner detia, så gifvaz allmosor utan urskilnixg och undersökning, hvarigenom lättja, bedrägeri och brott uppmuntras. Ibland den mängd yttranden i ämnet af sakkunniga persomer, hvilka finnas intagna i kommissionens berättelse, förekommer ett af en Engelsman Hr Holmes i Birmimgbam. Han hade länge begagnat Irländskt arbetsfolk; och det intyg han lemnar om dersas uppförande i allmänhet, talar gamska mycket till deras fördel, och visar att de äro värda ett bättre öde, än det, som nu är deras lott. Hr Holmes yttrar sig på följande sätt: . ??JIrländaren arbetar huru länge män behagar; han är i allmänhet mycket arbetsam och mycket äig. har några Irländarc, som arbetat hos mig i 10 år, och jag har aldrig erfarit någon ting, som gef mig anledning sätta deras ärlighet i fråga; de äro äfven mycket betrodda utom hus, och aldrig inlupo några klagomål emot dem. Om en Irländare beträdes med snatteri, så sky hans kamrater honom. Jag anser dem för ganska bra arbetare, och vi kunde här i England icke vara dem förutan. För den,som behandlar dem med godhet, äro de färdiga att göra allt. Jag skulle kunna anförtro dem all ting i mitt hus. Innan jag flyttade till Birmingham kunde jag icke tåla Irländare; men nu vill jag heldre hafva en Ir ländsk, än en Engelsk arbetare. En Engelsman kan icke arbeta Jika mycket, som en Irländare. När man äggar Irlandaren till arbete, så har han en villighet att göra en till nöjes, som saknas hos Engelsmannen ; han ger heldre upp andan än arbetet; han kan i hårdt aårbete anstränga sig tills han dignar till marken, heldre än att gifva tappt för en annan. Irländaren har lika mycken skarpsinnigbet och skicklighet, som Engelsmannen inom samma klass; men det behöfs mera att se efter den förre; hen pratar mera under arbetet, men behöfver icke mera undervisning än Engelsmannen; man måste blott bafva mera uppsigt öfver honom, för att hålla honom jemt vid arbetet. Vi skola en annan dag lemna en generel öfversigt ar de åtgärder, kommissionen föreslår till förbättrande af tillståndet i Irland. NN SRK