Aftonbladet – 22 februari 1836, sida 3

pp 0 0 ÖH tyckes hindra honom från att taga något närmare steg. I denna hans odeciderade belägenhet kommer, liksom enkom kallad, en tjensteande till hans hjelp, en landstrykande skojare : vid namn Blifild som, i förlitande på sitt goda hufvud, kommit till Edinburgh for att på fri hand söka sig om efter lycka, och hyrt sig ett litet kyffe i fjerde våhingen af samma hus, der Hr Paterson logerar. Första bekantskapen mellan denna värde personnage och den ädle lorden göres just i mamsel Sophies arbetsrum, dit Blifild först helt ogenerad stigit in för att hålla monologer, och Lord Oswald kommer insmygande efter, för att på något behändigt vis praktisera den sköna en biljet tillhanda. Blifild erbjuder Lorden sin tjenst utan allsköns omvägar, Oswald tycker sig finna att karlen ser förslagen ut, blir förtjust af sin tur att träffa en sujet, så klippt och skuren för hans affärer, som bor i samma hus som Sophie, som redan känner henne personligen, — han låter hennes tjenstflicka aldrig vara i fred; — den förträffliga herren tager honom genast i sin tjenst, och ger honom på förhand en hundra guineer, eller hvad det kan vara, en liten handpenning för blifvande meriter, värdig en ädel lord och ädelt ändamål. I förbigående sagdt förefaller det serdeles besynnerligt, att M:ll Paterson icke ser bältre om sitt arbetsrum; när hon och hennes far äro inne i sidorummeny är här en öppen och obevakad konversationssal för kreti och pleti, gående och kommande; gud vet icke hvad allt för transaktioner här hållas på mellanstunderna! Blifild är nu en man med de mest leende utsigter; det gäller blott att helt och hållet bemägtiga sig Lorden och göra denne beroende af honom. Emedlertid har kärleksbrefvet, som Blifild riktigt lemnar i Sophies händer, ingen framgång, och en entrevy med den sköna, som Lorden, uppmuntrad af sin trogna tjenare, derefter stjäl sig till, aflöper lika snöpligt. Oswald gör den unga flickan de mest lysande propositioner, men hvilkas andemening ligger för öppen för att de icke af Sophie skulle afvisas med förakt. Lorden, som, — det blir aldrig nog ofta upprepadt —, är en man af de förträffigaste grundsatser, kan icke annat än beundra så mycken dygd och värdighet, och skyndar att i vredesmod gifva Blifild en rätt allvarsam sparlakanslexa för det denne vågat förespegla honom ett syndigt hopp. Sophie är ju sjelfva oskulden. Detta är en vändning på saken, som icke alls behagar Bhfild; han bedyrar trefalldt att Sophie icke är det helgon, hon låter påskina, han vill icke åberopa mer än de der ringarna vch juvelerna, hon har att föryttra, han hade ju sjelf stått på lur utanför dörren och åsett hur hon till juveleraren Rampsart helt nyss sålt en utsökt diamant för så och så mycket; dylika presenter falla icke från himlen ner i ens schatull. Och mannen med de ädla grundsatserna börjar åter få något Asopp. Blifild tager på silt ansvar att Sophie inom, jag tror, fyra och tjugo timmar skall vara hans. i Denne usling verkställer nu ett af de oförskämdaste bofstycken, som den nya Fransyska litteraturen kan uppvisa. Han har, som sagdt är, lurat sig till att bevittna juvelerarens handel af den sköna diamanten, han har gjort mer, han har sedan behändigt stulit samma diamant ur Hr Rampsarts ficka; han smyger den nu lika skickligt tillbaka i M:ll Sophies färgschatull i en undangömd vinkel, låser till och stoppar nyckeln i sin egen ficka. Det dröjer icke länge, förrän juveleraren saknar sin skatt, han finner att man bestulit honom, och skyndar att anmäla saken för vederbörande. Polisen får i detsamma från obekant håll en vink om ort och ställe, hvar diamanten vore till finnandes ; man beger sig genast till Hr Patersons logis, man finner det anvisade schatullet, nyckeln är borta, elakt tecken! man bryter upp låset, sökerefter i ett visst gömställe, diamanten ligger der! os Sophie är nu bortsläpad i fängelse. Askådaren blir här både väl och länge initierad i den ton och maner, som råda inom dessa eländets boningar. Härifrån skall den sköna flickan, efter Blifilds plan, enleveras af lorden, i hvars öppna armar hon naturligtvis utaf tacksamhet för sin befrielse skall utan gensträfvighet kasta sig. Fångvaktaren är med i komplotten, och på sagdan timma insmyger sig om natten Oswald jemte sin förträffliga tjenare i fängelset. Fångvaktaren skjuter regeln ifrån Sophies dörr, lorden skyndar fram till henne, besvär henne att följa sig, en vagn står tillreds straxt utanför, inom några ögonbliek skola de redan vara på vägen till Frankrike. Sophie är likväl nog klarsynt att äfven nu genomskåda det tvetyddiga i hans ädelmod, ach ehuru under hennes upprörda känslor bekännelsen undfaller henne, att hon verkligen älskar den ovärdige, är det likväl Kennes fasta beslut att bli qvar. Lorden deremot, som numera anser sig efter affären med diamanten ega fulla bevis för sin skönas sannskyldiga karakter, låter icke afskräcka sig och vill med våld föra henne bort. Bullret har emedlertid likväl redan upptäckt dem; Blifild söker fly, men blir af ett pistolskott JA