Aftonbladet – 22 februari 1836, sida 3

THEATER. DIAMANTEN. Dram i 3 akter af Victor Ducange. Åter på vår scen en ny pjes af författaren till Trettio år af en spelares lefnad,. och Fostersonen! Vi hafva vid mer än ett feregående tillfälle uttalat vårt omdöme angående den tendens, eller rättare sagdt, det maner, som karakteriserar den närvarande Fransyska dramatiken och i allmänhet hela den moderna konsten i Frankrike; och vi behöfva således icke vid detta specielt utbreda oss något fvidlyftigare. Närvarande dram utgör icke något undantag från genren. Victor Ducange, liksom öfverhufvud tage: pluraliteten af den nya Fransyska skolans skriftställare, eger till viss grad en obestridlig talang, :en förmåga att anlägga och utveckla den dramatiska intrigen, en konstfärdighet att gifva kolorit åt detaljerade partier, en lätt hand för dialogen. Om Diamanten i dessa hänseenden kan mäta sig med Fostersonen och Spelaren, lemna vi derhän; hvad som icke lider någon motsägelse, är att man här träffar samma beräkning för det gröfre sinnet, samma moraliska lyten och naturvidrigheter i karakterer, ehuru författaren genom : ett förvillande hocus-pokus visserligen kan lyckas att draga en icke dess noggrannare uppmärksamhet till de goda sidorna från de svaga, och under sminken få skröpligheterna att passera. Grefven af Walpoole, en Skotsk ädling, hade vid epoken af Skottlands förening med England, jemte åtskilliga andra partigångare, blifvit dömd landsflyktig, och sett sig tvungen att med sin famij lemna fädernejorden långt bakom sig. Under en mängd af år hade han irrat omkring i det sydliga Europa, och sednast uppehållit sig i Spazien. Det var här, som förlusten af en älskad gemål kom-att lägga sten på börda i hans olyckor. Det enda band som numera fästade honom vid lifvet, var ex uppväxande, skön dotter. Men lidandet frätte allt djupare i Hans själ. Det glödande klimatet försvagade hans krafter, det blef honom qvalmigt i Spaniens doftande rosenlunder, mnäktergalarnas sånger kunde icke ersätta honom den gamla hornmusiken hos hans kära bergskottar. Det var hemsjuka som tärde honom; det är döden för en fjällbo. Värre än döden kunde icke drabba honom hemma. Han måste än en gång återse sitt fädernesland. Vi :se honom nu återkommen tull Edinburgh. Boende i en aflägsen del af staden, döljande sin fordna rang under det antagna borgerliga namnet Paterson, och dessutom af år och sorg mycket förändrad, lefver han här temligen trygg for att bli igenkänd. Men hans fordna rikedomar äro seqvestrerade, och han eger mnumera för sin subsistens ingenting att påräkna utom sin dotters talang i målarkonsten. Den sköna Sophie arbetar också från morgon till qväll; det blir henne Jlikväl omöjligt att sålunda fylla alla behof, och det ena smycket, den ena juvelen efter den andra, sparade öfverlefvor af en förlorad välmegt, hafva redan vandrat till juveleraren. Det återstår henne nu endast en ring med -en diamant af utsökt skönhet; äfven den måste nppoffras. Det har varit hennes moders. Emedlertid har Sophies skönhet icke blifvit obemärkt...