leon. Som F. var af en hfilig karakter, hade Hr Lavocat fruktat, det han skulle blanda sig med de missnöjda, vch, för att hindra honom derifrån, påmint honom om, att det var republikanerna som stortat Kejsaren. Han hade ansett F. för en politisk förföljd man, men med ledsnad erfarit, att detta icke var fallet. Söndagen efter mordgerningen hade han blifvit efterskickad af Polisprefekten, som bjudit honom äta frukost med sig, och då han det icke velat, emedan han sjelf hade några vänner hos sig, i samma ändamål, men hvilka han måst lemna vid Polisprefektens kallelse, hade detine frågat, om han, såsom ersättning för sitt besvär, icke ville se Gerard. Detta, tillbud hade han naturligtvis gerna emottagit, och genast igenkänt honom för att vara Fieschi, hvarom han upplyst Polisprefekten, Hr Lavocat var den förtrogne, hvarom Fieschi i förra sessionen talat, och för hvilken allena han ville tillstå sanningen, dock med tillåtelse för honom att sedan upgifva hans utsagor för autoriteterna, F. hade härunder äfven nämnt personer, som varit Hr Lavocats fordma vänner, men nu hans politiska fiender; och denna del af hans upptäckter hade Hr L. derföre icke velat vidröra. I sessionen den 5:te bibehöll. Fieschi sin vanliga otvungna hållning och fortfor att växla vänskapsfulla blickar med Nina.. Morey deremot tycktes med hvarje dag bli svagare; han måste nästan bäras in i salen af fängelsets betjening och municipal-gardister, och kastade sig helt och hållet utmattad i den stora ländstol, som var stalld åt honom. Efter några vittnens afhörande, förehades Boireau. Denne talade med en bruten röst under tårar och röjde den djupaste rörelse. Han måste flera gånger sätta sig ned på bänken, lutade hufvudet mot skranket, och upmanades af presidenten att samla sina sinnen, samt att tala sanningen. Detta sade han sig äfven vilja göra i synnerhet i anseende till sin mors olyckliga belägenhet; har hade euphörligt stridt emet denna bekännelse, som 6 månaders fängelse ej kunnat aftvinga honom, men som han nu, bevekt af sin mors tårar och böner beslutat aflägga. Prosper Magnier; en kryddkrämarebetjent, som stått i Pepins bod, igenkände honom i domsalen. Vid hans förklaring, att hån ville bekänna, röjde de andra anklagade öfveraskning, hvilken äfven spridde sig både till domare och ähörare. Presidenten lät, för att lugna Boireau, de andra skyldiga aflägna sig. Nu berättade Boireau hufvudsakligen följande : Fieschi hade söndagen den 26:te Juli begärt af honom låna en borr, hvilken han erhållit, och äfven återlemnat. Då Boireau samma dag råkat Pepin, hade denne föreslagit honom, att i P:s ställe göra en promenad till hast i Fieschis sällskap, längst Boulevard du temple. Boireau hade invändt, det han icke förstod ridkonsten, men Pepin hade svarat, att B. skulle få låna hans häst, som vore ganska sedig. Någon ridt hade likväl icke egt rum. Han hade ej sett F:s machin, och icke haft någon kunskap derom, men P: hade sagt honom, att några uppträden skulle komma att inträffa vid mönstringen, emedan 40 personer sammansatt sig att skjuta på Konungen, och att en galerslaf vore i spetsen för dem. Detta hade Boireau omtalat för en vid namn Suireau, och rådt honom, säga åt sin far, att denne icke borde gå på Boulevarden åt trakten af Porte Saint Martin. Han hade af F. fått en pistol, men hvilken han kastat i Seinen den 28 om aftonen. Sessionen inställdes på halfannan timma, för att lemna notarierna tid att uppsätta protokollet. Då förhöret återtogs, förklarade presidenten för Boireau, det hans ställning nu vore förändrad, och att Hr Dupont, som dittills varit hans försvarare, ej längre kunde fortsätta detta värf, hvarföre det nu stod honom öppet att vålja sig, en annan. Härtill utsåg han Hr Paillet. Då protokollet upplästes, syntes Fieschi afhöra . det med ett slags nyfikenhet. Pepin var mycket blek och höll under hela läsningen händerna för ansigtet; men borttog dem då och då för att meddela sina anmärkningar deröfver åt sina: båda försvarare Marie och Dupin d. y. Han försäkrade, att alla Boireaus lupgiiter voro osanna, att han ej hade andra relationer med Fieschi, än att hans hustru lemnat denne någon liten kredit, hvar. före ban stundom kommit i boden, beklagade att hans affärer ledo så mycket genom hans långvariga fångenskap, och ursäktade sig, för det han icke var van att tala offentligt. Fieschi yttrade mycket deltagande för Boireau, den han sade sig anse som ett barn, hvilket han gerna ville rädda, bad Läkaren Hr Pirtve om ursägt för det denne, som gifvit honom 80 Fr. för koloreringen af en vägkarta för omnibus, af sidan orsak blifvit någon tid hållen fangslig, samt bedyrade, att han heldre skulle vilja tigga vid hvars mans ! dörr, än mottaga något af Morey och Pepin, med hvilka han stod i komplott. När jag går till schavotten, tillade han, skall man nu säga, att jag hänförts af förtviflan; men man skulle eljest sagt, att det skett for penmningar.? För öfrigt visade han förtrytelse öfver uppgiften, att en galerslaf stått