Aftonbladet – 8 februari 1836, sida 2

kunna indraga äfven hvad som erfordrades såsom ränta och amorlissement å statsobligationerna. Vid bedoömandet af ordningen, som Stats-utsko följde vid sina arbeten, fäller Minerva en ganska obl dom. Hon klandrar både att utskottet först afhandlade några med statsregleringen sammanhang-egande ämnen, och frånkänner dem egenskapen af priacipfrågor, som de i sjelfva verket innefattade, äfvensom att utskottet vid samma tid på enahanda sätt tillvägagick vid afgorandet af enskilta frågor rörande pensioner, ersättningar o. m. d. En hvar känner, att i synnerhet vid riksdagens början, ordningen för ärendernas föredragning helt och hållet beror på ordföranderne i utskottex och på deras afdelningar. Det rätta eller orätta härutinnan tillhör desse ensamt. För vår del tro vi, att den klandrade ordnimgen är riktig, och betrakta dess efterf.ljd såsom bevis att goda anlag hos ledarne af utskottets arbete icke saknades eller förqvafdes. Också voro de olika opinionerna inom utskottet altid enige att tillerkänna sina första ordförande förtjensten af ett pria cipenligt föredrag. Redaktionen tillhörde kansliet att försvara, och dervid vore i sanning mycketeait säga; raen den olägenheten hade sin öfvergång. Den meds. . . Då . 4 . . Å förde likväl längre fram på riksdagen större inflytande. Det är väl sannt, att beslutet är hufvudsak och motiverne bisak; men utom det, att i många betänkanden motiver och beslut stodo i rak motsägelse, ligger icke ringa vigt uppå, att uti riksdagshandlingar kraftiga motiver användas, hvilka öfvertyga innan man hinner — till beslutet; och det var denna ofullkomlighet, som så ofta anmärktes, och hvaraf mången gåvg följden blef, att ett beslut föll, som saknade nödiga bevekelsegrunder hvilka icke varit så lätta att öfverändakasta; ty man må med eller utan skäl klandra den förflutne riksdagen, man måste ändock tillerkänna riksstånden den rättvisa, att sakerne icke utan betraktande af alla sidor deraf, och anförande af skäl och motskäl, sluteligen afgjordes. Vi nalkas nu ett ämne, hvarvid Minerva mycket uppehållit sig, och bvilket det ock förtjenar. Det rörer lånesystemet. Om detta är redan så mycket sagdt och skrifvet, att man skulle tycka att ämnet vore uttömdt. Så är det likval ej. Vi tillåta oss tro, att ännu fordras mången upplysning till ledning uti framtiden, då samma fråga sannolikt åter forekommer. Vi börja vid den punkt, på hvilken sakerne under ofverståndne Riksdagen stodo. Vid föregående Riksdagen hade Ständerna beslutat, att för statens räkning ett lån skulle upptagas för att åter å jord i riket utlåzas, till ett. belopp af 2 millioner i silfver, utgörande efter myntbestämninKongl Maj:t hade i Nåder fordrat såsom extra stats-anslag, Stats-obligagationer till ett belopp af 3,000,000: — Rikgälds-kontoret hade sedan förra . Riksdagen upplånt och måste nu upplåna till fyllnad uti sina för handen varande behof 3,000,000: — Realisationens betryggande fordrade autorisation för banken att begagna ät kreditiv, som kunde blifva lån å 2 millioner Specie eller 53,333,333: 16. S:a B:ko Rdr 16,666,666: 32. eller, efter gamla räknesättet, Ett tusende femhundrade, säger: Ett tusende femhuadrade tunnor guld. Fråga var således om Sverige, såsom stat betraktadt, skulle invecklas uti en skuld, som möjligtvis kunde uppgå till ofvannämde oerhörda summa, oberäknad:t att Riksgäldskontoret, redan ägde en stående skuld ull Banken af 4,400,000 Rdr, som ökade totala skulden: till 21,066,666 Rdr 32 sk. Sv. Banko. Kasta vi en blick tillbaka, så finna vi af Rikets Ständers Revisorers berättelse vid 1817 och 1818 årens riksdag, att den utländska gälden då var Sv. Sp. eller silfver 4,150,412 Rdr 42 sk. 7 r:st. som vi, för att hafva en säkrare ledning, vilja förvandla efter 128 sk. hvartill kursen hkväl icke den tiden på långt när uppgick, hvarigenom uppkommer en rund summa af 11,080,000: — och den inrikes till 10,209,611:) — e S:a B.co Rdr 21,289,611: — Hade således alla dessa låneförslag gått i verkställighet, hade ju Sverige, utan att under tiden hafva utfört ett enda krig, eller varit underkastadt några egentliga andra olyckor, kommit på en vida bedröfligare fot än år 1818. Det är väl sant att Kongl. Maj:t vid en föregående riksdag i nåder åtagit sig, att låta med Guadeloupska löseskillipgen liqvidera hela den utrikes gälden, som således uti 1815 års hufvudbuk afskrefs, men emot statens förbindelse att till Kongl. Maj:t och dess arfvingar efter Successionsordningen årligen betala 200,000 R:dr Bko. Beräkna vi denna årliga summa ull kapi