Aftonbladet – 27 januari 1836, sida 3

0 0 VV VA AR MAMA MR Rdr årligen intill påf ljande riksdag, en fråga, hvilken man vid riksmötet 1834 — 18335 afgjorde en gång för alla på det sätt, att detta anslag då öfverflyttades på riksstatens tredje hufvudtitel — gaf luft åt eu strid på lif och död om inflytande, emellan 5tatsrådet Nordin och General-Adjutanten för armen, 3rahe. Den förre ville visa, att ingenting kunde genomdrifvas, utan medelst hans biträde; den sednare behöfde bevisa, att äfven i brist, ja till trots deraf, saker kunde uträttas. Stats-Utskottets majoritet och d2 verksammaste ministeriella inom riksstånden hade Nordin på sina fingrar. Han hade till och med gjort vigtiga financella tjenster åt betydande oppositionsmän: och huru spändt förhållandet eljest var emellan honom och Friherre Ankarsvärd, borde Nordin dock kunna. påräkna dennes bistånd till vägran af statsbidrag, emedan sådant låg ii den roll Ankarsvärd då spelade. Under sådana omständigheter hade ingenting varit att vinna för Nordins rival, om icke tvenne tilldragelser inträffat, hvilka sänkte hans vågskål till någorlunda jemnvigt med motståndarens. Den första var fredsslutet mellan Ryssland och Turkiet, hvilken sednare makts i dagen lagda nullitet, nödvändigt skulle medföra en frontförändring i de Representanters politiska åsigt af denna anslagsfråga vid detta tillfälle, som med svenskhet förenade statsklokt förutseende, — — — —— När nu statsbidraget förekom till öfverläggning, bekämpades det naturligtvis med helt olika vapen af dem, hvilka fortfarande . proklamerat sig såsom opposition och af de mimsterielle , hvilka grupperat sig kring Stats-Rådet Nordin. De förre uttalade ett öppet nej, under det att de sednare lofvade guld och gröna skogar, men beledsagade af villkor och förutsättningar, så problematiska, ehuru ganska skickligt förklädda, att bifallet af denna fraktion ledde till samma mål, som oppositionens ofslag. Rådgifvaren i kommandomål märkte ej snaran; och då man försäkrade honom, att anslaget, på det sätt Nordins vänner tillstyrkt, vore betryggadt, (ty Friherren var mycket för fin, att personligen visa sig på stridsfältet), samt att yrkandet om ett ovillkorligt bifall sålunda endast vore, att i oträngdt mål och öfver höfvan stöta opinionen för hufvudet: så blef Brahe vacklande, förklarade sin erkänsla till den person, som nitälskade för statsbidragets beviljande, men sade, att då afsigten i alla fall vunnes, lönade det ej mödan att tända eld i sinnena, för att tillvägabringa en mindre inkrånglad form. Afsigten vinnes alldeles icke på detta sätt — svarade denna person — och jag ber att Herr Generalen täcktes, såsom Riddarhusets förste Grefve, på hedersord förklara: om detta anslag nu är oumgängligt till iståndsättande af försvarsverkets materiel, eller huruvida, utan mehn för denna, anstånd dermed kan hafvas, till ett annat tillfälle? Brahe bedyrade, både att försvarsverket kräfde detta anslag och att ett uppskof med beviljandet skulle lända föorsvarsverket till forfång. I sådant fall — återtog interlokutören — anhåller jag, att få vädja till Herr Generalens egna ögon, eget omdöme. Jag kam ej begära, att Herr Generalen skall tro hvad jag enskildt försäkrar, när så många administrationens ledamöter och vänner, äfven ibland militären, försäkra motsatsen. . Men, konfrontera mig med dem. Låt kalla till sig hvilken ledamot af Stats-Utskottet, som helst, någon för hvilken Herr Generalen hyser mäst förtroende. Låt mig ställa några frågor på honom i Herr Generalens närvaro, och döm sjelf, af svarens beskaffenhet, hvilkendera har rätt. Förslaget antogs; dag utsattes till konfrontationen, och Ofverste Lefrgn, Friherre Nordins vän, efterskickades. Han syntes öfverraskad, att möta interlokutören i GeneralAdjutantens kabinett. Med mycken artighet sade denne att inserlokutören låfvat honom några upplysningar, öfver hvilka han (Brahe) ville inhemta Ofverstens mening, såsom den sakkunnigaste i StatsUtskottet. Interlokutören framtog sin promemoria och framställde några bestämda frågor, på hvilka han anhöll om bestämda svar. Redan vid svaret på den fjerde anmärkte han, att detta stod i uppenbar strid mot ett föregående, och vid den femte befann Lefren sig uti sådant trångmål, att han ej kunde reda sig, utan med hetta utbrast: Jag är alldeles för gammal, att numera undergå någon examen, hvarefter han sköt stolen från bordet och aflägsnade sig, sedan några temligen sötsura komplimenter blifvit vexlade mel!an honom och Brahe. Nu vände sig denne till interlokutöreh, yttrande: Det faller som fjäll från mina ögon! Nu inser jag klart som dagen, att Ni är den ende som både vill och förstår att leda denna sak till målet. War förvissad om min — Brahe åberopade . härvid äfven ett helt annat namn — eviga (!) tacksamhet, och njut den tillfredsställelsen, att hafva gjort det allmänna en vigtig tjenst. Alla de krafter, som äro i mitt våld, för att genomdrifva saken, stå till Er disposition; och jag skall ej taga ett enda steg, utan Ert hörande och på Ert inrådande.