Aftonbladet – 27 januari 1836, sida 3

Striderna på Riddarhuset, om icke de angenämaste, om också de tröttsammaste, voro likväl ej det svåraste problem, interlokutören nu hade attlösa. Det är ingen konst, att hålla tal och genmäla inkast, ingen konst att vinna voteringar, då man förut vet sig äga Majoritetens medhåll; men dels gjorde det förra icke tillfyllest vid detta tilfälle, och dels dröjde det ej att visa sig, det pluraliteten, i denna fråga, hängde på ett hårstrå. Sedan nemligen Riddarhuset adopterat det anti-Nordinska förslaget, segrade, genom en enda röst, propositionen om inbjudning. till de öfriga Stånden, att förena sig med Adeln. Detta var 1 sjeltva verket föga inbjudande, och ingaf föga förhoppning att dessa Stånd skulle, i anledning deraf, jemka sina redan fattade beslut; hälst när på en gång oppositionens elementer der, och hela det ministeriella Nordinska partiet understödde centrerna i yrkandet, att blifva oförändradt vid hvad redan var beramadt; tiden var dessutom allt för korrt att ens tänka på bearbetningar inom alla tre Stånden; ty afslutandet af den redan 16 månader långa Riksdagen berodde nu endast uppå, att i denna fråga få slag i saken: ja, ordföranden i ett utskott vände sig direkte en afton i Grefve Brahes salong till interlokutören med den frågan, huru länge han behagade ännu hindra Riksdagstrumpeten att låta höra sig? Nar immterlokutören med varsamhet kännt sig för i de tre Stånden, fann han, att med prester och hönder ingenting stod att uträtta, och att hela framgången berodde af Borgare-Ståndet, der Stats Rådet Nerdins politiska vänner hade ett afsjordt inflytande. det kom endast an på, att genom någon fintlig och dristig manöver bringa honom, att sjelf arbeta sin rival i händerna, att understödja en plan, som han dittills så kraftigt motverkat. Detta är? — enligt interlokutörens yttrande till Grefve Brahe — att låta sista minan springa, och ilr Generalen måste ännu i dag hafva ett samtal mellan fyra ögon med Baron Nordin, innan-vederbörande erhållå sina instrukt.oner för borgareståndets nästa plenum. Hr Generalen måste säga honom, att i det allmannas intresse ligger denna fråga en hög person ömt om hjertat: alt framgången hvilar på borgarnes beslut: att man vet, det dessas majoritet är mera förenad med Nordins vänner Lagman Noreus och Rådman Sandblad, (de måste namngifvas på det Baron Nordin må finna, att man genomskådat förhållandet och att man ej blott vill utforska och fresta honom); samt att den höga personen således kommer, att hålla Baron Nordin personligen räkning för utgången, ehvad den blir gynsam eller icke. Misslyckas äfven detta, då är saken förlorad. Jag vet åtminstene ingen annan utväg, att för närvarande hjelpa den; men jag är nästan säker på motsatsen, om Hr Generalen på detta sätt går Baron Nordin löst på lifvet. Följande dagen yttrade Brahe, leende, att interlokutören riktigt slagit hufvudet på spiken. Generalen hade nemligen besökt Baron Nordin, som lofvat använda all sin förmåga på framgången. Både Herr vice Talmannen Noreus och Rådman Sandblad hade redan på mörgonen i dag inställt sig hos Generalen och försäkrat, att de ville göra allt hvad på dem ankom, för att befrämja det önskade resultatet. Som de inställt sig af egen drift. och gifvit dessa löften, tog Brahe för afgjordt, att det skett på uppmaning af Nordin, som derigenom velat visa sin uppriktighet och ordhållighet.?? Borgareståndet beviljade anslaget, i anledning af Adelns inbjadning, och denna mening segrade i förstärkta Stats-Utskottet, der Regeringen hela den Riksdagen hade en stor pluralitet på sin sida. ; (Forts. e. a. 8.)