Aftonbladet – 22 januari 1836, sida 2

THEATER : SVENSKARNE I NEAPEL, Skådespel i fem akter af Karl Kullberg. Kongl. Teatern bjöd Publiken i Onsdags å nyo på ett stort svenskt originalarbete. Författaren var så säker på att denna bjudning skulle realiseras, att intet hinder skulle möta, att hvarken någon sujett skulle fördrista sig bli sjuk, eller någen annan mensklig brist komma i vägen, att, likasom fordom Napoleon, i känslan af sin lycka och sin magt försäkrade, att han den eller den dagen skulle inrycka i Berlin, Wien eller Moskva, så har Hr Kullberg här, på titelbladet af sin på förhand af trycket utgifoa pies profesiskt utsatt: Första gången uppfördt på Kongl. Svenska Teatern den 20 Januari 1836. Händelserna ha också betjent honom, och man vill förmoda, att han derföre förklarar dem sitt välbehag. Det påstås, att de stundom lyda den starke, och ingen kan bestrida, att Hr Kullberg är en verklig Simson, åtminstone i den egna uppskattningen af sitt jag. Som nu emedlertid allmänheten, i synnerhet den på landet, som ej är lycklig nog att ifrån scenen kunna få njuta och beundra hans arbete, behöfver någon måttstock för denna uppskattning, så skole vi, så vidt det på oss ankommer, söka bidraga dertill,. genom en enkel exposå af stycket. Vanliga pieser kan man gifva ett begrepp om, genom en utveckling af planen; men som det blott är den krypande medelmåttan förelagdt att befatta sig med ett sådant trälarbete, som plan, sammanhang, katastrofens naturliga utveckling ur karaktererna och tilldragelserna, hvaremot man ej kan binda en öfverlägsen förmåga vid dylika bagateller, så måste vi, som ej höra till de öfverlägsna, finna oss vid den mödan, att gå puhkt för punkt tillväga och följa författaren på sin etherflygt genom de 5 akterna. Till en början böra vi göra författaren den rättvisan, att han, för att ej lemna perspektivet ur sigte, dedicerat sitt arbete till H. E. m. m. Hr Grefve Brahe, hvars namn författaren försäkrar stå högst bland svenska anor, Som en Valkyria öfver segerfanor, och bland hvars förtjenster han räknar, att det ej finnes någon af dess ättefåder, som ej burit marskalksstafvn. I förordet försäkrar han vidare, att stoffen till hans skådespel är historisk, att hans fantasi skapat den, att han af St Brigitta mera skapat ett moraliskt än ett katholskt helgon, samt att den stränga intolerans, det blinda trosnit, som då karakteriserade