Aftonbladet – 22 januari 1836, sida 2

Den 21 dennes afkunnades, vid Södra Förstadens Kämners-Rätt, -å nyo en dödsdom: Den brottsliga var den, i detta blad redan omförmälda, för barnamord tilltalade pigan Eva Charlotta Jansdotter. Barnet hade, enligt Läkarens intyg, varit vid dif och genast efter sin födelse blifvit qväft genom tryckning å näsa och mun, men huru dermed egentligen tillgått, har ej kunnat med fullkomlig visshet utroönas. Modren har helt och hållet nekat, att hon tillfogat barnet något våld. Deremot är, genom flere villnens intygande, ådagalagdt, att barnet, som funnits liggande framstupa ute i en: trädgård, varit med ansigtet så hårdt nedtryckt met marken, att både mun och näsa lämnat märke efter sig i jorden, samt att mull varit långt efteråt qvarsittande i barnets ansigte. Afvenledes har Jansdotter nekat, att hon haft för afsigt att taga barnet afdaga; samt föreburit att hon lämnat detsamma qvar efter sig ute å marken, endast emedan hon var så matt och sjuk, att hon ej formåd-, de bära in det i det rum, der hon förut uppehållt sig, likväl med föresatts att, så snart hennes krafter medgåafvo, hämta in barnet. Men utom det att barnets dödssätt, genom qväfning; helt och hållet motsäger denna Jansdotters förmälan, förekommer äfven emot henne den : besvärande omständigheten, att sedan hon ensam i rummet inkommit, och en Enka, hos hvilken hon fått vistas öfver natten, tillfrågat henne hvad det varit för ljud, liknande ett spädt barns skrik, som hörts ute i trädgården, Jansdotter fördolt hvad som förefallit, och i stället uppgifvit, att det varit två kattor, som jamat åt hvarandra, hvarigenom, i händelse barnets lif då ännu kunnat räddas, all hjelp förekommits. Vidare har Jansdotter måst erkänna, att hon sökt öfvertala bemälda Enka att hjelpa henne begrafva barnet, såsom dödfödt, oaktadt Jansdotter sjelf medgifvit, att detsamma varit lefvande. I följd af hvad sålunda emot henne förekommit, ansågs Jansdotter hafva uppsåtligen varit skuld till barnets död, och dömdes, jemhkt 16 kap. 1 . M.:B. och Kongl. Förordningen den 20 Jannuari 1779, att halshuggas och i båle brännas.